Makten och psykiatrin II: Digital övervakning inuti den panoptiska maskinen
Som patient är man alltid omskriven, kodad, filtrerad, gjord till klinisk data. Det disciplinära systemets övervakningsteknik har alltid haft en vilande grund på dokumentation om det subjekt man övervakar. Genom en skriven journal multipliceras blicken och patienten blir synlig för övervakare, sjuksköterskor och läkare. Under den förpsykiatriska tiden användes liggare och kataloger. Ett eller ett fåtal fysiska objekt innehöll den kliniska informationen om patienterna. Genom detta förmedlande av information möjliggjordes en effektiv panoptisk övervakning.
I vår högteknologiska samtid har denna övervakning intensifierats genom använding av digitala journalsystem. Nu är information tillgänglig genom en mängd noder i ett stort nätverk. Som anställd på t ex Sahlgrenska i Göteborg har man tillgång till en kolossal mängd information om både inneliggande och utskrivna patienter från alla typer av avdelningar och medicinska specialiteter. Det är dock förbjudet att läsa journaler om patienter som man själv inte vårdar. Men möjligheten finns alltid. (En intressant parentes i sammanhanget är att ikonen för det journalprogram som används på sjukhusen i Göteborg är ett öppet öga).
Nu multipliceras den kliniska blicken närmast in i det oändliga. Den disciplinära insitutionen förändras genom den nya informationsteknikens inträde. Det innebär också att blicken förlängs över ett fysiskt rum. Öppenvårdsmottagningens personal kan till exempel följa sina patienter när de är inlagda på kliniken. Foucault förutsåg denna avinstitutionalisering och beskrev hur makten spreds utanför den låsta världens väggar. Panoptismen uppnår sitt högsta mål när övervakaren inte längre behöver vara närvarande. När subjektet lärt sig att reglrera sitt beteende eller sina känslor. När subjektet lämnar institutionen har den förhoppningsvis internaliserat de panoptiska mekanismerna. (Denna idé om spridningtendens och förändring av övervakningssystemen har utvecklats av Deleuze i Postskriptum om kontrollsamhällena).
Vad händer nu när informationen om patienten finns tillgänglig via en mängd noder, oberoende av en specifik fysisk plats? Och hur formas patientens subjektivitet genom den skrivna, i all oändlighet multiplicerade, journalen? Ofta är det journalens text som man möter före själva människan och som formar ens uppfattning om denne. Frågor om hur och vad som egentligen skrivs i dessa journaler blir därför oerhört intressanta och viktiga att fundera över.
Den ständiga rörelsen
Linjerna är Internet. Eller de sociala relationerna. Strukturerna i bakgrunden är städerna, men även de tycks vara i en ständig rörelse. Upplösning. Det är en schizofreni som hela tiden förflyttar sig från en punkt till en annan. Bilderna är gjorda av Julie Mehretu och jag såg dem för första gången på Louisiana förra sommaren. De hängde där i salarna som små uppenbarelser. I dem såg jag samhället och dess förändringar. Malströmmar av information, av flöden som aldrig upphör, en naturkraft som inte går att stoppa.
Nu tittar jag på bilderna och tänker på Delueze & Guattaris ord:
The themes of the preceding paintings are to be found again here, their meaning changed. The canvas is truly broken, sundered by what penetrates it. All that remains is a background of gold and fog, intense, intensive, traversed in depth by what has just sundered its breadth: the schiz. Everything becomes mixed and confused, and it is here that the breakthrough – not the breakdowns – occurs.
Makten och psykiatrin
Sitter och bläddrar i det senaste och tredje numret av tidskriften Dissident som ges ut av ”en löst sammanhållen gemenskap, bestående av odogmatiska kommunister som sysslar med analys och diskussion kring teori, praktik och vidhängande flöden”. Det tredje numret är en vacker skapelse smyckad på ett smakfullt sätt med Gustave Dorés bibelbilder. Har inte hunnit läsa hela numret ännu, men än text fastnade jag för.
Texten heter ”Rapport från ett löpande band” och är skriven av någon som av allt att döma arbetar på en rättspsykiatrisk vårdavdelning. Det verkar också som att det är någon sorts högsäkerhetsavdelning med övervakningskameror och höga murar. Texten ger en lätt apokalyptisk känsla. Författaren beskriver sin arbetsplats som ett ”vansinnesfabrikens maskineri” och patienterna som ”en slaggprodukt i behov av slutförvaring [...], ungefär som atomavfall”. Denna framställning av psyktiatrin tycker jag blir lite väl sensationell och ensidig, men den diskussionen får dock vänta.
Det som jag framför allt fann intressant med texten är de beröringspunkter den har med den C-uppsats som jag och en studiekamrat under hösten färdigställt i det akademiska ämnet omvårdnad. En disciplin som för övrigt benämns i Dissident-texten som en ”parodi på postmodernism”. Detta är lite märkligt ställningstagande då min uppfattning är att omvårdnadsdisciplinen befinner sig miltals från något som ens skulle likna postmodernism… Det finns i och för sig ett brett antal definitioner av postmodernism, men jag vet inget annat akademiskt ämne som ägnar sig åt så mycket värdedogmatism som just omvårdnad.
Vår uppsats heter ”Inuti den panoptiska maskinen” och är en litteraturöversikt som med hjälp av salig Foucault analyserar maktutövning mellan sjuksköterska och patient i den psykiatriska vården. Två teman som vi berörde i vår uppsats tas också upp i Dissident: patientmotstånd och den kluvna rollen man har som vårdare inom rättspsykiatrin.
Överallt där makt finns uppstår för eller senare motstånd, menar Foucault och man måste vara ordentligt blind för att inte kunna se hur det yttrar sig i den psykiatriska vården. Dock hänfaller man ganska ofta till talet om ”den besvärlige patienten” vilket är en väldigt grund och förenklad bild av fenomenet. I ”Rapport från ett löpande band” skriver författaren:
Den motsträvige finner sig alltid, alltid, alltid, betvingad. Inga kompromisser tillåts. Ingen omförhandling. Har du förnekat min makt tillräckligt öppet och alldeles för fysiskt, säger institutionen, då kommer du att sova tungt i rummet utan utgång, med eller utan läderband kring dina lemmar, men helt säkert med en kraftig injektion psykofarmaka i någon eller till och med båda av dina skinkor.
I vår uppsats skriver vi om motstånd med Foucaults röst i bakhuvudet:
Motståndet kan tolkas som en protest mot den omedelbara makt som utövas över patienterna från vårdpersonalens sida. Det motstånd som utövas i den psykiatriska vården syftar inte till att förändra en struktur, det är snarare en vilja till omkastning av ett styrkeförhållande där patienten försvarar makten att definiera sig själv. Relationen mellan sjuksköterska och patient är ett spänningsförhållande med en ständig risk för konflikt. Denna friktion grundar sig i att sjuksköterskan har ett företräde till en kunskaps- och sanningsproduktion. Sjuksköterskan placerar patienten i ett system av patologiska kategorier och det är enligt Foucault ett sätt att klargöra patientens identitet. Patienten blir sedan behandlad utifrån den diagnostiska kategori som han eller hon tillhör. Det patienten motsätter sig är det bemötande som följer på en medicinsk klassificering.
Det är lätt att identifiera detta fenomen, framför allt om man har de rätta teoretiska verktygen. Först då kan man förstå vad det egentligen innebär när patienten säger nej, när han eller hon inte svarar på frågor eller blir blir våldsam. Det är egentligen inte så märkligt då många patienter i psykiatrin vårdas mot sin vilja. Många patienter har dessutom ingen insikt om att det faktiskt är sjuka. Detta är man som personal tvungen att hantera på något sätt. Men vi kan inte stanna vid att bara identifiera problemet. I vår uppsats framkom det att medicinering och fysiska tvångsåtgärder (till exempel bältesläggning) var de vanligaste metoderna för att lösa konflikter vilket kan ha sin orsak i personalunderbemanning. Det kan också ha att göra med normer, traditioner och vårdkultur.
Som personal i stort sett all form av psykiatrisk vård har man en dubbel roll. I ”Rapport från ett löpande band” skriver författaren att personalen både är patienternas ”fångvaktare och jourhavande medmänniskor”. Man kommer inte ifrån att social kontroll är något man tvingas utöva vare sig man vill eller inte inom psykiatrin. Samtidigt som man ska försöka utgöra ett stöd för en sjuk människa. Detta är det svåra, detta är konsten i maktutövandet. För makt är inte automatiskt något negativt. Dock genomsyrar det alla psykiatrisk vård. Man befinner sig på ett ständigt kontinuum av maktutövningens intensitet och kvalitet. Allt från det rena fysiska tvånget till den pastorala maktens förtroendefulla samtal. Därför måste maktutövningen och metoderna för konfliktlösning problematiseras.
Kritik av makt är i stort sett alltid nödvändig. Att röra sig bortom kritiken och att använda sina insikter och sin analys till något produktivt är det svåra. Vissa taffliga försöka har gjorts bland omvårdnadsforskare. Dave Holmes har studerat maktutövning i rättspsykiatrin och kommer fram till slutsatsen att man som sjuksköterska bör göra motstånd mot den psykiatriska makten och hjälpa patienten ur sitt förtryck. Detta ser jag som ett naiv och utopisk slutsats då man som sjuksköterska alltid kommer att utöva makt över patienten. Man kommer alltid att koda patientens tal i psykopatologiska termer. Det krävs något annat. En diskussion bland akademiker och vårdpersonal. En etisk reflektion som rör sig bortom idéen om den goda sjuksköterskan och som inte stannar vid en destruktiv kritik.
Patienter och personal inom psykiatrin som bloggar:
Ombord på dårarnas skepp
Ur dimman som omsluter Rhenlandets stränder framträder sakta ett skepps konturer. Masten är bruten, seglen är fyllda av hål och kaptenen står berusad och galen vid rodret. Från skeppet hörs en febrig och orolig sång om flykt och utanförskap. De har seglat länge och utan mål. I hamnarna går nya passagerare på, de döda slängs av. Foucault skriver i Vansinnets historia:
En ny företeelse dök upp i renässansens fantasivärld och skulle snart inta en framträdande plats. Det var dårskeppet, en underlig och drucken farkost som glider längs Rhenlandets floder och de flamländska kanalerna.
Det framträdde i diktverk som Sebastian Brants Das Narrenschiff och i målningar som Hieronymus Boschs
Dårskeppet (bilden ovan). Verken var allegorier över synd och förfall inom kyrkan. Enligt Foucault var dock detta fenomen reellt existerande. Innan mentalsjukhus och kliniker kunde ta hand om samhällenas psykiskt sjuka fungerade dessa dårskepp, tillsammans med andra former av inrättningar, som en social lösning på ett närvarande problem: städernas vansinniga som störde ordningen och redan. I städerna förföljdes dessa subjekt medan man på landsbygden lät dem ströva fritt omkring. Foucalts menar att i det tidiga 1400-talets Tyskland blev allt vanligare att man anförtrodde de vansinniga till skeppare. En ”cirkulation av dårar” påbörjades. Fenomenet hade enligt Foucault två innebörder:
Man får inte reducera den ovedersägliga praktiska nyttan av att anförtro dåren till sjömännen. Det innebär att man försäkrar sig om att dåren försvinner, att han inte längre strövar omkring inom stadens murar. Det är att göra honom till fånge genom hans egen avfärd. Men till detta lägger vattnet sina egna dunkla värden. Vattnet bär men det gör mer, det renar. Dessutom överlämnar seglandet människan till ödets ovisshet. På vattnet är var och en anförtrodd åt sitt eget öde, varje embarkation är på sätt och vis den sista. Det är mot den andra världen som dåren avreser på sitt dårskepp. Det är från den andra världen han kommer när han går iland. Dessa färder innebär på samma gång den strängaste avskildhet och den mest absoluta frihet att färdas.
Dårskeppet är en oerhört fascinerande bild. Det får stå som symbol för den totala avvikelsen. Ett skepp som man mönstrar på när varje gräns överträdits, när varje helhet upplösts och när normerna inte längre förmår att korrigera. Då står skeppet redo för avfärd ut över Rhenflodens limbo.
Bilden av dårskeppet lever kvar i konsten. I Malmö i år kunde man exempelvis beskåda performanceföreställningen Ship of Fools som byggde på Brants verk. Nedan följer två populärkulturella skildringar av de vansinnigas skepp. Det är den tyske singer-songwritern Reinhard Meys Das Narrenschiff och den brittiske druiden Robert Plants Ship of Fools.
Bra Ställen att hänga på, Bra Folk att känna i Malmö
Det damp ned ett vältejpat brev i hallen för ett par veckor sedan. Inuti den hermetiskt tillslutna förpackningen fanns Möllerfilms senaster alster Bra Ställen att hänga på, Bra Folk att känna i Malmö. Och det hela var som jag misstänkte: ännu ett nersolkat vykort från ett Malmö i förfall, ett Malmö vid ruinens brant, ett Malmö efter den stora katastrofen. Filmen är ett 40 minuter långt bildspel som tipsar om precis det som anges i titeln. Det är ställen som bowlinghallen, parkeringsplatsen, Sevedsplan, Pizzeria Donau, Östkina och Jesusporten. Det är folk som Malmö (”killen som är så mycket Malmö att han kort kallas för Malmö”), Frank och Danne.
De trasiga och depraverade karaktärerna, som för det mesta figurerar i Möllers filmer, stryker omkring i urbana miljöer karaktäriserade av betong, asfalt, stängsel, vattenpölar, urin, skit, klotter och gråa himlar. De bortglömda och undangömda platserna i städers utkanter, eller för all del mitt i, är scenen för denna film. Industritomter där lösa hundar irrar runt, tomma parkeringsplaster omgärdade av plåtfasader, tomma pizzerior innan lunch. I detta urbana rum rör sig ett antal borttappade individer som dricker folköl för sina socialbidrag. De flesta av dem är av allt att dömma unga människor. Tystnaden mellan dem är påtaglig bara för att ibland brytas av framsipprande hat och frustration. Antisemitism och cynism är drivkrafterna. På eftermiddagarna raggar vissa av dem småtjejer på en skolgård.
Det är inte roligt. Kort sagt.
Misären understöds dock av en svartnad humor där skrattet ofta fastnar i fel strupe. Filmen ger en känsla av total tomhet och en klibbig fulhet. Och det är en underbar fulhet! Det är inte smakfullt trashigt, det är inte ”fulsnyggt”. Det är fult på riktigt och i ordets allra sketnaste bemärkelse. Och karaktärerna är fula och slitna och fördomsfulla och sorgliga. Jag gillar detta. Jag gillar den långsamma rytmen och intigheten som bilderna visar. Dramatiken lyser med sin frånvaro och långsamheten är total.
Bra Ställen att hänga på, Bra Folk att känna i Malmö har premiär den 8 november på Singsang i Malmö. (För mer info, se Möllerfilm).
Andra åsikter om filmen på:
Sydsvenskan fick en egen guidning i Malmö av Möller själv:
Om någon undrar
Ända sen i början av sommaren och fram tills nu har jag varit upptagen med saker som gjort att jag inte riktigt haft energi till att skriva inlägg här. Jag arbetade hela sommaren som mentalskötare. Ett väldigt givande arbete. Men också en väldigt krävande syssla som väckte mycket tankar om både det ena och det andra. Dock inga funderingar som passar sig i Internets offentliga ljus. Nu har jag åter fortsatt min heltidsutbildning med periodvis mycket att läsa. Jag har heller inte haft så värst mycket av värde att säga. Först blev detta ett stressmoment innan jag insåg att det faktiskt är något som är helt meningslöst att stressa över.
Kort och gott; när jag åter känner att mitt tyckande om saker och ting är något som jag vill att andra ska ta del av så kommer fler inlägg på Smogg.
Tills vidare tänker jag cirkulera vidare i livets Pariserhjul.
The End of All Vocalists
Check out the new release from 141414 (the netlabel who doesn’t use Creative Commons); Between Cathedrals latest eP The End All. A vibrating electronic harmony, perfect for hot suburban summer afternoons (or wherever you are). A somewhat mellower release than other tunes from Between Cathedrals. And I like it a lot. Especially the title track with it’s Aphex Twin-ambiance and it’s clear beat. I really loved Keeping Winter Cold, which is a more beating and blazing kind of electro, but I appreciate that Between Cathedrals is taking his music to another point or level.
The fives songs of The End All reminds me of why a love electronic music. Electronica can build soundscapes in a way where other genres fail. I love the absence of words and vocals which bring a peaceful resting ground for moan-tired ears. It is the ambiance, the mood, the world in your speakers and in your head. The pictures produced in your mind.
Read more about 141414 in the smogg-post:
Intervju med Henrik Möller
Jag har i tidigare inlägg skrivit om Henrik Möllers två fantastiska filmer Det hemskaste och Mitt liv. Två filmer som fascinerat mig och faktiskt skänkt mig lite hopp när det kommer till svensk film. Ibland måste man ta sig till marginalerna av den skapande världen för att hitta guldkornen. Det är också oftast där det mest intressantaste kreationerna tar form; utanför ramarna, mainstream-flödet och den institutionaliserade kulturvärlden. Nollbudgetfilm är också en påminnelse om att man faktiskt inte behöver ha dyr utrustning och ett fett produktionsbolag i ryggen för att kunna berätta med den rörliga bilden.
Vissa kreativa personer vill man veta mer om, andra inte. Med en sådan, på många sätt, imponerande produktion är Henrik Möller en sådan som man vill fråga ut. Jag sitter ibland och tittar på Det hemskaste och funderar för mig själv hur man får sådana idéer. En intervju med upphovsmannen blir till slut oundviklig. Genomförd under mer eller mindre konventionella former på communitiet Skunk.
Vad jag skulle tycka vara intressant är att höra lite om dina åsikter om det svenska filmklimatet och om det finns någon speciell anledning till varför du gör nollbudgetfilm. Finns det någon vilja att göra filmer med större produktion? Vad finns det för fördelar/nackdelar med nollbudget?
Jag gör nollbudgetfilm pga att jag blev så less på att gå till Film i Skånes ungdomsverksamhet för 10 år sedan och lämna in synopsis på det jag ville göra. Då sa de att ”ja det här var ju skit men ok”. Sådär höll det på i två år tills jag blev less och samlade ihop till egen utrustning.
Nollbudgetbegreppet är ett löst begrepp. Hela grejen är att jag har inga pengar att betala skådespelare eller filmteam. Således filmar och klipper jag själv (om jag inte samarbetar med någon som tex Claes Leijonhufvud då delar vi uppgifter). De som spelar i filmen är folk vi känner från gatan som passar i rollerna och tycker det är kul att ställa upp. Att betala fulla skådespelarlöner och filmcrew skulle uppgå till hundratusentalskronor för en sådan här liten film.
Filmklimatet i Sverige går från mulet till regn och tillbaka igen. Det är för tungt att släpa sig genom alla de här ekonomiska spärrarna: producenter som inte har någon filmkunskap ska sitta och tycka och bestämma hur du skall fixa till ditt manus för att det skall bli bra enligt dem och när sedan en filmkonsulent lägger näsan i blöt skiter producenten på sig i smyg och säger att det är nog bäst att vi ändrar som konsulenten vill så får vi pengar. Till slut är ditt manus slitet i stycken och det är om man har tur. Har man otur går manuset som man lagt ner 1-2 år på att skriva inte igenom och producenten säger skriv ett nytt och kom tillbaka som om ett långfilmsmanus var något man kan skita ur sig när och hur som helst. Så kontentan: av nödvändighetsskäl blir nollbudgetfilmen till.
Känner du dig på något sätt hindrad för att du arbetar med så små medel? Jag kan ibland uppleva att ens kreativitet stimuleras ytterligare om man har begränsade möjligheter. Då får man liksom hitta omvägar och var fantasifull för att komma dit man vill. Ibland kan man ju också tycka att ”fan va gött det hade vart med fetare inspelningsutrustning så kanske gitarren inte låtit så burkigt”.
Om jag vill jobba med högre budget? Visst ge mig pengarna bara! Med pengar kan man göra många roliga saker. Har faktiskt skrivit ett långfilmsmanus till en barnfilm som ligger på ett bolag. Det är en effektladdad vansinnesfilm om en 12-årig flicka som försöker rädda sin pappa som blivit förvandlad till en ko i en annan dimension. Lite av en komisk Trollkarlen från OZ. Bolaget håller just nu på att hyra in en specialFX-dramaturg som skall kolla hur mycket manuset skulle kosta att göra till film. Det är sant att kreativiteten sätts på prov vid liten budget. Men jag har gjort den grejen i 10 år nu, skulle vara kul att göra något annat som omväxling. Dessutom får man inte glömma vad som tilltalade en när man var liten Kofilmen är en film jag hade älskat att se om jag var 10 år idag. Man måste vara snäll mot barnet inom en.
Nu gör du ju inga romantiska komedier direkt (det känns ibland som att det är det enda som produceras i Sverige), vilket är väldigt hedervärt av dig. Jag upplever dina filmer som väldigt befriande att titta på i många avseenden. De är ofta väldigt mörka och råa. Jag tycker att du berör vissa ämnen på ett sätt som inte många andra, i alla fall inte i Sverige. Mörka fantasier och tankar har vi alla, vill jag tro, om allt möjligt. Fantasin är ju om man vågar ganska gränslös. Det är intressant med folk som vågar rota i mörkret och skiten. Vad blir du inspirerad av? Har du några filmiska förebilder? Hur går det till från idé till färdig film? Upplever du det som en lustfylld process att skapa?
Jag gillar att titta på en massa olika filmer men jag tror inspirationen kommer och bör komma från andra saker en film för att det skall bli bra. I mitt fall kommer inspirationen från undergroundromaner, barnböcker och serier. Tycker inte mina filmer är så mörka? Är de? Alla vill göra filmer om misär tycker jag, så det är inte så originellt i Sverige. Kolla in de senaste Mun mot mun och När mörkret faller, det görs filmer om misär i Sverige men alltid med rädslan för att uppröra som tonar ned budskapet de hade i åtanke från början. Och om ämnen som regissören inte känner till något om. Vad vet Anders Nilsson om hedersmord? Vad vet Björn Runge om gangsters och heroin? Det känns lite onödigt när de lika bra kunde göra något som ligger lite närmare dem själva…och andra människor för den delen.
Det är roligast (att skapa) när det flyter på och man känner att ”Ja fan det här kommer jag att ro i hamn och det kommer bli bra”. Det är ju verkligen inte alltid det gör det och ofta har jag ångest för att inget bra kommer ur mig och fritiden bara går iväg när man vet att snart är det dags att sova för att orka gå upp till jobbet nästa dag. Tjäna in pengar tar så mycket av ens tid och energi.
Jag förstår grejen med att vara stressad över att man inte hinner göra det man vill. Så, det är kanske så att du vill arbeta med film for a living, så att säga?
Jag känner att jag måste jobba med film/konst for a living men, jag vet också att det är ett svårt (ekonomisk) liv där jag skulle ha mycket att förlora speciellt om jag sedan skulle förlora gnistan att skapa. Då skulle det inte finnas något kvar. Det är dessutom ett ett liv som kan leda till att man blir mossig, deprimerad och slutligen handlingsförlamad och bara gör skit. Jag har valt bort det nu för att jobba som Montessorilärare, ett jobb som jag gillar på många sätt.
Jag tycker att dina filmer är ganska mörka faktiskt, om än med en stor dos humor. Vad är det som fascinerar med självmord, ensamhet, runka på Astrid Lindgrens aska osv? Just det sistnämnda tyckte jag var en scen som var skön att se. Just av den anledningen att det är sådana förbjudna saker man kanske tänker på, fast inte lever ut.
Vad som fascinerar med det du nämnde? Det är ren ventilation. Jag var otroligt ensam i nästan trettio år, var väldigt sjuk (fysiskt) och runkade en hel del och någon gång när jag var 13 år ville jag bort och fantiserade om döden som en befriare, en tanke som jag inte helt har släppt än idag. Döden måste vara mysig efter som livet här på jorden är så skit. Astrid Lindgrenfilmen var ett samarbete med Per Besev och är mer en plojfilm än de andra jag gjort. Det var mest att jag ville göra en film med mina hjältar som gjorde nollbudgetfavoriten Snuspengar. Det med Astrid var det mest provocerande men ändå det mest originella som vi kunde komma på. Det hemskaste så att säga. Tänkte på han dansken som slog domaren häromdan på matchen,fatta att han är mer hatad i Danmark idag än alla mördare och pedofiler tillsammans. Paja en fotbollsmatch o sabba Danmarks rykte så är du körd. Ingen dålig titel han fick: ”Danmarks mest hatade man”. Sånt intresserar mig en heldel.
Har du några tankar kring internet som distributionskanal för film och kultur i allmänhet? Har du några åsikter kring upphovsrätt och licensskydd?
Jag tycker internet som distkanal är fantastisk. Enda problemet är att det finns så enormt mycket därute så att det blir lite svårt att sålla plus att folk blir kräsnare när så mycket finns, de orkar inte sitta ner och ta tills sig något när de vill bli stimulerade på två sekunder varje gång de ser ett nytt verk. Upphovsrätt kan vara ett hinder ibland men jag tycker gott att man kunde få använda c:a 30-50 sekunder av en låt i en film innan lagen inträder. Jag citerar min vän serietecknaren Pontus Lundkvist: ”Ibland är hela idéen med den okända avsändaren. De enda gångerna en konstnär ger sig till känna är för att få pengar eller samlag. Inget fel i det nödvändigtvis”.
När får vi se Aset i mellansverige?
Jag fruktar för att Aset kommer att ta lång tid att sammanställa. Alla projekt jag jobbar med nu kommer att ta lång tid att sammanställa. I slutet av sommaren hoppas jag att något av dem är klart (har tre stycken på G).
Med dessa bilder i åtanke så hoppas jag innerligt att det är Aset i mellansverige vi får se i slutet av sommaren.
Modern Times
Vi åkte till Gotland hösten 2002, jag och Kalle, för att hälsa på Blämbel som flytt småstaden för att gå gymnasiet i Visby. Förutom att träffa vår vän i exil så hade vi ett uppdrag på den blåsiga ön. Vi skulle göra ett fanzine. Under den tiden pågick någon slags våg av fanzine-skapande i Visby med Mjältbrand (som nu är ett förlag) i spetsen. I lilla Skara fanns inget sådant. Där fanns bara Slakteriet och E20 som kunde ta en långt, långt bort (Göteborg). Vi anlände i Visby hamn och möttes av Blämbel med öppna armar. Eftter ett glatt återseende fylldes vår Gotlandsvecka med en febril aktivitet runt vårt fanzine som kom att få namnet Dimmu Borgir chokladpizza (namnet härstammade ur en förfinad och synnerligen skarp internhumor). Fanzinet bestod av några års samlade texter och bilder sprungna ur våra känsliga tonårssjälar. Jag minns särskilt Kalles teckning på ett skäggigt mansansikte med en stirrande tom blick som hade bildtexten: ”Om inte någon dödar någon snart så gör jag det”.Det var en väldigt rolig vecka. Vi lyckades producera ett fanzine på fyrtio sidor och jag vet inte om jag känt en sådan skapande tillfredsställelse någon mer gång efter det.
I slutet av maj det här året var jag i Stockholm och Nina visade mig runt i sitt ursprung. B la besökte vi Kulturhuset där Dimmu Borgir chokladpizza ska finnas någonstans bland Lavas arkiv. Just då var en serietidnings- och fanzinemässa i full gång och jag slogs av en stor förvånan när jag smög omkring bland borden med de svartvita små pappersbuntarna och de svartvita pappersbuntssäljarna. Finns det fortfarande människor som sysslar med sådant här?; fem år efter vi gjorde vårt fanzine och redan då kändes det som en utdöende form.
Med Internet och bloggandets totala genomslag framstår fanzinet som en synnerligen omodern och ineffektiv kanal för att uttrycka sig. Nu finns det både smidigare och billigare sätt. Utan att låta allt för nostalgisk och sentimental, så tillhör fanzinet en svunnen tid som på många sätt hade sina fördelar. Anledningen till att det kändes så bra när vi var klara med Dimmu var att vi hade gjort det tillsammans. Vi hade satt upp ett mål och en riktning och jobbat mot den. Det var en mäktig känsla att hålla det första exemplaret i handen och att bläddra mellan sidorna. Det gick verkligen. Det gick att ingå i ett skapande sammanhang där man tillsammans rörde sig mot något högre. Mot något som, i alla fall då, kändes stort.
Nu är det 2007 och jag sitter i solnedgången på tionde våning i Kortedala. Jag ser staden och havet från mitt fönster. Jag bloggar vid min dator. Alldeles själv. Utan någon större hjälp från någon annan. Utan ett beroende från någon annan. Utan en klar riktning, eller ett klart mål. Och det är smidigt och lätt och enkelt. Och som jag sagt tidigare är det en formidabel form för att ta del av en offentlig interaktiv debatt. Man är både tillsammans och ensam på Internet. Vi tar del av varandras kommentarer och inlägg i hundratusentals bloggar. Vi suger i oss den kollektivt uppspydda textmassan som likt människans fettväv ännu inte vet några gränser.
Ur ett effektivitetsperspektiv behöver ingen behöver fanzinet längre. Men, vad vi behöver är ett sammanhang utanför virtualiteten. Även fast människor ingår i gemensamma projekt där man arbetar mot ett mål på Nätet, så tror jag att människor även nu behöver träffas i verkligheten för att skapa mening tillsammans. Risken blir annars att man drunknar i ett informationens hav som saknar både botten och yta. Och i en tid präglad av rastlösthet och rotlöshet är det upp till människan själv att skapa sina sammanhang och sin identitet. Däri ligger det svåra och däri ligger utmaningen. Hur vi ska anta den blir den stora frågan…
Den lidande konstnärens död och Internet som förändrande kraft
En sista cigarett framför skrivmaskinen. Ett sista glas absint framför tavelduken. En sista snort kokain innan konserten. Tänk vad skönt om den jäveln kunde dö: Konstnären.
Och han/hon har ju absolut förändrats under tidens lopp. Bilden av konstnären som den romantiskt drömmande och lidande martyren, den som dör och gör allt för konsten, känns inte speciellt aktuell längre. Vissa finns kvar, naturligtvis, men är det ändå inte så att de tillhör en utdöende art? Jag vill gärna tro det.
Det känns relevant att i detta sammanhang återknyta till tidigare inlägg om den fria musiken, licenserna och upphovsrätten. Vad är inte Creative Commons om inte ett Jag-hyllande påfund för att skydda den heliga Upphovsmannen, Konstnären, Skaparen? Ett projekt för att konservera bilden av Verket som något orörbart. Som jag tidigare påpekat är det ingen som, ur ett kreativt perspektiv, tjänar på att skydda sig själv. Det enda man uppnår (i alla fall försöker) är att Jaget, Individen, Den skapande enskilda människan hyllas för något som egentligen inte är så värst märkvärdigt. Man glömmer att stimulera nätverkseffekten, man glömmer att dela med sig i rädsla för att ingen ska se just Mig. Den unika skaparen av odödlig konst.
Och det är just föreställningen om individens oumbärlighet, annorlundahet och helighet som stjälper möjligheterna för ett fritt kulturskapande. För i verkligheten tror jag inte att det finns många kvar av de klassiska romantikerna. De flesta inser nog värdet i att inte supa, knarka och leva ett destruktivt liv. Hur ska man kunna skapa i en ständig bakfylla? För att producera något krävs skärpa och koncentration. Då följer också att melankolin (ett begrepp som inom psykiatrin används för den djupaste formen av depression) inte är förenligt med skapande och aktivitet. Eller som filmskaparen David Lynch uttrycker det:
It’s common sense: The more the artist is suffering, the less creative he is going to be. It’s less likely that he is going to enjoy doing his work and less likely that he will be able to do really good work.
Internet som kommunikationsmedium och informationskanal är ett kraftfullt verktyg som på många sätt förändrar vår syn på omvärlden. Detta tycker jag är väldigt intressant. Ett fenomen som MySpace kan, om man tänker ett steg längre (bortom den något osmakliga ytan) få avgörande konsekvenser för hur vi ser på artister, musik och musikskapande. Internet har alltid kunnat användas av mindre artister och grupper för att nå ut med sin musik, men det det är nu som en samlad kanal finns för detta ändamål. Alla vet vad MySpace är, många har konton där, många känner någon som sysslar med musik. Därmed sker avmaskeringen av den lidande poeten en gång för alla. Alla är vi musiker, alla har vi dåliga dagar, alla finns vi på MySpace.
Ett annat internetfenomen som de senaste åren har exploderat är bloggen och bloggar är verkligen något som finns i överflöd rörandes alla möjliga ämnen. Kvalitén skiftar naturligtvis (som det också gör mellan utgivna texter i bokform eller ljud på en cd-skiva), men viljan att i skrift uttrycka sig om både det ena och det andra verkar i det närmaste outtömlig och helt plötsligt skriver alla. Författaren, som den en gång såg ut, drar sina sista kippande andetag framför våra digitala fötter och Ordet återgår till ett effektivt kommunikationsmedel fritt från det romantiska skimret. Bloggen som form är dessutom, enligt mitt tycke, ett alldeles fantastiskt påfund. Aldrig förr har det varit så lätt och så billigt att nå ut med åsikter och idéer. Har man dessutom känsla för nätverkseffekter och kontaktskapande över Internet så är det inga större problem med att få en till början avgränsad men trogen läsarskara. För att nå ut till fler är det som vanligt den som skriker högst och på mest raffinerat sätt som hörs i informationens brus.
En tredje explosion ser vi i YouTube. Här finns möjlighet att lägga upp sina filmer (korta som långa) i de mest varierande genrer. Även fast det ofta inte handlar om några långfilmer i egentlig mening, men likväl en kanal för att distribuera filmiska uttryck.
Min poäng är alltså att med Internet så kan en förändring följa angående hur vi ser på konst, konstnären och kreativitet. Det har blivit väldigt lätt att i det offentliga rummet tycka, tänka, uttrycka, skapa. Jag tycker nästan att MySpace är det tydligaste exemplet. Gränsen mellan musikproducent och konsument luckras upp alltmer. Människor kan vara både och. Med detta följer också att bilden av Konstnären som något gudomligt och oåtkomligt grumlas. I en sådan miljö är det inte hållbart att förbjuda och att komma med restriktioner. Det är inte längre något speciellt med att göra musik, med att skriva, inte ens med att filma. Det enda som återstår från myten om den lungsjuke poeten är självhävdandet, åtrån efter bekräftelse och ett ständigt upphöjande av det egna Jaget. Ett väldigt barnsligt och omoget beteende som ingen drar fördelar av. Inte ens den uppmärksamhetstörstande Individen.
Andra kanaler för att uttrycka sig:
