Syndernas förlåtelse

Nu kan man ångra sig.

I gårdagens (24/4) GP fanns en artikel om fildelning. Istället för att ställas inför rätta för detta hemska brott så kan man nu direkt betala ett skadestånd till RIAA (den amerikanska branschorganisationen för skivindustrin). Lars Gustaffson på svenska Ifpi tycker detta verkar lite märkligt. Han funderar över varför någon frivilligt skulle betala skadestånd till Ifpi. I artikeln så talar faktiskt både Gustafsson och Henrik Pontén om att domar och dagsböter inte har någon avskräckande effekt. Båda tror på något mjukare lösningar. Gustafsson hävdar att den som ringer ”eller på annat sätt hör av sig till Ifpi och lovar att sluta fildela kommer inte att polisanmälas. Och inte heller krävas på något skadestånd.”

Äntligen, tänkte jag när jag läste det. Äntligen kan man ringa och be om ursäkt.

TV, Sex, Art – Let the party start!

De är inte många. Men, det finns alltid undantag. FourteenFourteenFourteen är ett sådant. En netlabel som faktiskt väljer att lägga upp sin musik fritt från licenser som Creative Commons. Deras katalog är inte så stor (sex släpp sedan det första i januari 2006) men naggande god med fina akter som Between Cathedrals och iw. Labeln består av några vänner som tycker om att göra musik och som helt enkelt vill att andra människor ska lyssna på den. Rubin på 141414 tycker inte att det finns någon direkt anledning att använda sig av licenser:

”We don’t copyright our music”..”because there’s no real reason to. Look at some of the most well known artists, and their labels. I couldn’t even imagine how serious those guys are about their music and the copyright laws, and what does that do? Nothing. It’s all downloaded without a second thought by anyone with a computer and an internet connection. To most people I guess that’s what computers have become, Limewire and Myspace.” (Email-intervju.)

Rubin har heller inga problem med om någon skulle remixa eller sampla musiken på 141414:

”Sampling is great. Probably one of the funnest parts about making music. Personally, I don’t think there is anything wrong with sampling, morally and copyright wise. Whether you’re sampling an old jazz record, rap accapellas, Brittney Spears” ”Toxic’, or a small independent artist putting his music out for free shouldn’t matter. Maybe there’s a threshhold somewhere, as far as changing one bit in a song and rereleasing it as your own, but remixing is great.”…”And about remixing; if you were asking personally with my music; of course! I would love it to see someone so interested in my music they felt like remixing it. the only real rule I wish I could enforce with it, is that if anyone used or remixed my music they’d let me know about it.”

Nonstopnonsense använder Creative Commons, men Tamas som driver labeln tycker egentligen inte om licensen. Anledningen till att han väljer den vägen är att han hyser en misstro mot att människor verkligen skulle ge erkännande till artisterna om inte detta var påtvingat med hjälp av en licens. Detta är intressant. För vad som behövs för att ett fruktbart givande och tagande ska kunna ske utan Creative Commons är social tillit. Hur denna tillit ska växa fram är svårt att säga. Men, helt klart är det så att de flesta skulle tjäna på om lite fler människor skulle känna större tillit till andra. Detta gäller inte bara på internet så klart, utan det är en tanke som går att använda överallt i samhället. Om ingen litar på någon annan kommer vi bli instängda och isolerade. Sociala nätverk måste bygga på tillit inför den andre.

Att den oron, som Nonstopnonsense hyser, till viss mån är berättigad bekräftas av fallet Fitts For Fight. Bakom det namnet finns två norska ynglingar som helt enkelt tog låtar från olika netlabels, fram för allt Micromusic, och lade på egen sång, döpte om låtarna och laddade upp dem på nätet under eget namn. Detta utan tillåtelse från Micromusic eller att ge erkännande till originalartisterna. Vad som hände? Micromusic arbetade upp ett riktigt nyansfattigt raseri över dessa norska ungdomar (gissar att de är någonstans i 16-17 årsåldern). Det anordnade något sorts upprop mot Fitts For Fight med hela 272(!) underskrifter där man även får lämna kommentarer. Intelligenta statements som ”FFF are such cheap cr@ckwh0res!”, ”Man, these biatches are DUMB ! 0 IQ” eller ”FFF sucks donkeyballs” gör att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta (är det musikvärldens gamla klassiska manschauvinism som gör sig påmind måhända?).

Det hela har, som ni kanske förstått, fått överdrivna proportioner. Vad Micromusic och de berörda artisterna är så upprörda över är för det första att Fitts For Fight ger ut sin musik som om de själva komponerat den utan att ge credd till dem som har gjort musiken. För det andra handlar det om att Fitts For Fight, enligt Micromusic, fått betalt för sina versioner av låtarna genom royalties och livespelningar. Detta tycker de berörda artisterna är ett så orimligt lågt beteende:

”To steal something is bad, but ”Fitts For Fight” have stolen from people who make no, or almost no profit from their music. It is like shoplifting from a charity shop, and then selling the stuff on the street outside. Except even worse, as they claim artistic credits for everything that they took.”

Man kan tycka och även kräva att människor borde ha lite självdistans, både till sin egen personlighet och till det man eventuellt producerar. Det har uppenbarligen inte artisterna på Micromusic. ”Det är som att stjäla från en välgörenhetsverksamhet”. Vilka försöker de övertyga? Däremot hade jag blivit imponerad om de låtit detta gå obemärkt förbi. Om de hade uppskattat att någon faktiskt gillat deras musik i så hög utsträckning att man velat göra egna versioner (jag tycker faktiskt att Fitts For Fights versioner är bättre än originalen). Är inte detta ett erkännande i sig? Jag hade blivit väldigt glad om Fitts For Fight hade fått för sig att använda min musik och göra om på helt hänsynslöst sätt.

Problemet med detta beteende som Fitts For Fight uppvisar är att det undergräver den sociala tilliten. Om t ex netlabelvärlden ska existera utan Creative Commons krävs det att man utvecklar en praxis, utanför de juridiska termerna, för hur användandet av andras musik ska gå till. Man måste inte bara känna social tillit för den andre, man måste även hantera det förtroende man får på ett acceptabelt sätt. Det får inte missbrukas. Nu verkar det som att ingen är särskilt intresserad att gå hela vägen ut när det gäller totalt fri musik. Detta tror jag beror på oro, misstänksamhet och en på något sätt svårrubbad uppfattning om att det man klistrar ihop i sin dator äger man och därför ska man ha full kontroll över det. Det handlar också om personlig prestige och en ständig förmåga att ta sig själv på för stort allvar.

English Summary

There are always exceptions; 141414, the netlabel who doesn’t copyright it’s music because there really aren’t any reason to. They just wan’t people to listen to their music and they don’t have any problems with re-use of their works in forms och remixes or samples. Nonstopnonsense is another netlabel who uses Creative Commons licenses out of a worry that no one will give them recognition if there weren’t any license there to controll it. Their worries is in a way confirmed by the phenomenon Fitts For Fight, a norwegian group who took music realesed on the label Micromusic, put on some vocals, renamed the songs and claimed it as their own whitout giving credits to the originial artists. This made MicroMusic go berserk and they started a petition against Fitts For Fight.

I think that MicroMusic is exaggerating, because it should be free for anyone to remix and sample other peoples work. They’re taking them selves way too seriously. But, in spite of Micromusics childishness, this proves an interesting problem. How can we build a way-of-doing-things without the help of Creative Commons? The giving and taking has to rely on a solid ground of social trust. A trust that you have to feel for the other person and at the same time feel the responsibility to not abuse the trust given to you by someone else. The behaviour that Fitts For Fight represents is undermining this approach. Me myself wouldn’t care if anyone took my music and claimed is their own, but apperently most of the music makers in the netlabel scene still consider their music as property and they still put their own desire after personal recognition before other peoples creativity. I hope this will change.

Other opinions about Fitts For Fight:

Goto 80

Tråd i Piratbyråns forum (in swedish)

Netlabels och Friheten

Jag bläddrar febrilt mellan netlabelsidor i en ständigt jakt på mer. Min hårdisk fylls med musik som jag antagligen aldrig fått lyssna på om inte Internet fanns. Artister som Endlos (1bit wonder), Anaxy (Phonocake), Goodbye Enemy Airship (Custom Music) har väl inte många hört talas om. Eller den underbara samlingen Electronica Unplugged från Aerotone som bara innehåller akustisk musik inspirerad av electro. Det finns hur mycket som helst att ladda ner om man bara orkar lägga ner lite tid. Internet är en smältdegel av kreativitet som bara väntar på att bli mer och mer förlöst.

Men, netlabelvärlden är i viss mån en varg i fårakläder. Inledningsvis väldigt lycklig över att ha upptäckt den för mig gömda nätmusiken, sjönk plötsligt entusiasmen mer och mer för varje ny label jag klickade in på. Nu har det blivit en fixidé, jag måste se om den finns där. Den lilla irriterande ikonen på den sista skärmsidan:

”CC: Some rights reserved.”

Creative Commons ”är en icke-vinstdrivande organisation som erbjuder gratis, flexibla licenser för att skydda kreativa verk”. Med en CC-licens ger man tillåtelse för andra människor att kopiera, distribuera, konvertera och att framföra sitt verk offentligt och digitalt. Men, detta sker under vissa förutsättningar som, efter vad jag förstått, kan variera mellan olika licenstagare. Kravet på erkännande tillkommer alltid, vilket innebär att man måste nämna upphovsmannen om man använder verket. Många lägger också till att man inte får bearbeta verket eller att man inte får använda det i kommersiella syften. En del har faktiskt den goda smaken att tillåta remixer av sina skapelser, men oftast måste man då sprida sin bearbetning under samma licens som originalet.

Fri musik, men… Du får göra det här, men… Sprid det gärna till vem du vill, men…

Det är tröttsamt. För vad CC-licenser egentligen handlar om är C-R-E-D-D. Vinstintresset är obefintligt. Då skulle man inte valt en sådan licens och man vill gärna att folk ska lyssna på musiken. Det alla som använder Creative Commons i musiksammanhang vill ha är bekräftelse, att de egna artistnamnet ska spridas, sägas, höras, skrivas. Frågan blir för mig ofrånkomlig: Måste detta erkännande tvingas på med hjälp av ett märkligt och spretigt licenssystem?

Det netlabels främst ger ut är elektronisk musik och det är för den genren som detta distributionssätt fungerar bäst. För att skapa electronica behöver man bara lite hårdvara och lite mjukvara. Det är inte särskilt dyrt och processen från råmaterial till lyssningsbar musik behöver inte vara särskilt lång. Electronica är också en musikstil som använder sig mycket av samplingar och mixningar av andras verk. Det är också det som kan vara det fina med denna sortens musik. Nya verk skapas ur gamla, ”den enes output, blir den andres input”. Och även fast det är ett fint initiativ att sprida sin musik gratis över nätet, så tar i alla fall min uppskattning slut där.

I mitt huvud föreställer jag mig hur man släpper lös allting. En attityd angående kreativa processer fria från personlig prestige och ett musikaliskt sammanhang där delandet och öppenheten är norm snarare än falsk frihet med restriktioner. Rör ihop allting i en magisk kittel och med lite digital hokus-pokus förvandlas musiken till något nytt, något annat, något fantastiskt. Musiken är ur musiken sprungen. Vad det gäller erkännandet så tror inte jag att detta behöver vara något som man tvingar fram. Normer och etikett växer inuti nätverken ändå. Låt oss känna lite social tillit och låt folk göra som de vill.

Netlabelkataloger för djupdykningar:
Rowolo

Netlabels.org

Två netlabels som gärna delar med sig:
Vorbisparia

landsort

Vidare läsning om Creative Commons:

Sågning av ”goda” Creative Commons-licenser

Creative Commons Is Broken