Smogg

Jag bläddrar febrilt mellan netlabelsidor i en ständigt jakt på mer. Min hårdisk fylls med musik som jag antagligen aldrig fått lyssna på om inte Internet fanns. Artister som Endlos (1bit wonder), Anaxy (Phonocake), Goodbye Enemy Airship (Custom Music) har väl inte många hört talas om. Eller den underbara samlingen Electronica Unplugged från Aerotone som bara innehåller akustisk musik inspirerad av electro. Det finns hur mycket som helst att ladda ner om man bara orkar lägga ner lite tid. Internet är en smältdegel av kreativitet som bara väntar på att bli mer och mer förlöst.

Men, netlabelvärlden är i viss mån en varg i fårakläder. Inledningsvis väldigt lycklig över att ha upptäckt den för mig gömda nätmusiken, sjönk plötsligt entusiasmen mer och mer för varje ny label jag klickade in på. Nu har det blivit en fixidé, jag måste se om den finns där. Den lilla irriterande ikonen på den sista skärmsidan:

“CC: Some rights reserved.”

Creative Commons “är en icke-vinstdrivande organisation som erbjuder gratis, flexibla licenser för att skydda kreativa verk”. Med en CC-licens ger man tillåtelse för andra människor att kopiera, distribuera, konvertera och att framföra sitt verk offentligt och digitalt. Men, detta sker under vissa förutsättningar som, efter vad jag förstått, kan variera mellan olika licenstagare. Kravet på erkännande tillkommer alltid, vilket innebär att man måste nämna upphovsmannen om man använder verket. Många lägger också till att man inte får bearbeta verket eller att man inte får använda det i kommersiella syften. En del har faktiskt den goda smaken att tillåta remixer av sina skapelser, men oftast måste man då sprida sin bearbetning under samma licens som originalet.

Fri musik, men… Du får göra det här, men… Sprid det gärna till vem du vill, men…

Det är tröttsamt. För vad CC-licenser egentligen handlar om är C-R-E-D-D. Vinstintresset är obefintligt. Då skulle man inte valt en sådan licens och man vill gärna att folk ska lyssna på musiken. Det alla som använder Creative Commons i musiksammanhang vill ha är bekräftelse, att de egna artistnamnet ska spridas, sägas, höras, skrivas. Frågan blir för mig ofrånkomlig: Måste detta erkännande tvingas på med hjälp av ett märkligt och spretigt licenssystem?

Det netlabels främst ger ut är elektronisk musik och det är för den genren som detta distributionssätt fungerar bäst. För att skapa electronica behöver man bara lite hårdvara och lite mjukvara. Det är inte särskilt dyrt och processen från råmaterial till lyssningsbar musik behöver inte vara särskilt lång. Electronica är också en musikstil som använder sig mycket av samplingar och mixningar av andras verk. Det är också det som kan vara det fina med denna sortens musik. Nya verk skapas ur gamla, “den enes output, blir den andres input”. Och även fast det är ett fint initiativ att sprida sin musik gratis över nätet, så tar i alla fall min uppskattning slut där.

I mitt huvud föreställer jag mig hur man släpper lös allting. En attityd angående kreativa processer fria från personlig prestige och ett musikaliskt sammanhang där delandet och öppenheten är norm snarare än falsk frihet med restriktioner. Rör ihop allting i en magisk kittel och med lite digital hokus-pokus förvandlas musiken till något nytt, något annat, något fantastiskt. Musiken är ur musiken sprungen. Vad det gäller erkännandet så tror inte jag att detta behöver vara något som man tvingar fram. Normer och etikett växer inuti nätverken ändå. Låt oss känna lite social tillit och låt folk göra som de vill.

Netlabelkataloger för djupdykningar:
Rowolo

Netlabels.org

Två netlabels som gärna delar med sig:
Vorbisparia

landsort

Vidare läsning om Creative Commons:

Sågning av “goda” Creative Commons-licenser

Creative Commons Is Broken