Archive for maj 2007
Den lidande konstnärens död och Internet som förändrande kraft
En sista cigarett framför skrivmaskinen. Ett sista glas absint framför tavelduken. En sista snort kokain innan konserten. Tänk vad skönt om den jäveln kunde dö: Konstnären.
Och han/hon har ju absolut förändrats under tidens lopp. Bilden av konstnären som den romantiskt drömmande och lidande martyren, den som dör och gör allt för konsten, känns inte speciellt aktuell längre. Vissa finns kvar, naturligtvis, men är det ändå inte så att de tillhör en utdöende art? Jag vill gärna tro det.
Det känns relevant att i detta sammanhang återknyta till tidigare inlägg om den fria musiken, licenserna och upphovsrätten. Vad är inte Creative Commons om inte ett Jag-hyllande påfund för att skydda den heliga Upphovsmannen, Konstnären, Skaparen? Ett projekt för att konservera bilden av Verket som något orörbart. Som jag tidigare påpekat är det ingen som, ur ett kreativt perspektiv, tjänar på att skydda sig själv. Det enda man uppnår (i alla fall försöker) är att Jaget, Individen, Den skapande enskilda människan hyllas för något som egentligen inte är så värst märkvärdigt. Man glömmer att stimulera nätverkseffekten, man glömmer att dela med sig i rädsla för att ingen ska se just Mig. Den unika skaparen av odödlig konst.
Och det är just föreställningen om individens oumbärlighet, annorlundahet och helighet som stjälper möjligheterna för ett fritt kulturskapande. För i verkligheten tror jag inte att det finns många kvar av de klassiska romantikerna. De flesta inser nog värdet i att inte supa, knarka och leva ett destruktivt liv. Hur ska man kunna skapa i en ständig bakfylla? För att producera något krävs skärpa och koncentration. Då följer också att melankolin (ett begrepp som inom psykiatrin används för den djupaste formen av depression) inte är förenligt med skapande och aktivitet. Eller som filmskaparen David Lynch uttrycker det:
It’s common sense: The more the artist is suffering, the less creative he is going to be. It’s less likely that he is going to enjoy doing his work and less likely that he will be able to do really good work.
Internet som kommunikationsmedium och informationskanal är ett kraftfullt verktyg som på många sätt förändrar vår syn på omvärlden. Detta tycker jag är väldigt intressant. Ett fenomen som MySpace kan, om man tänker ett steg längre (bortom den något osmakliga ytan) få avgörande konsekvenser för hur vi ser på artister, musik och musikskapande. Internet har alltid kunnat användas av mindre artister och grupper för att nå ut med sin musik, men det det är nu som en samlad kanal finns för detta ändamål. Alla vet vad MySpace är, många har konton där, många känner någon som sysslar med musik. Därmed sker avmaskeringen av den lidande poeten en gång för alla. Alla är vi musiker, alla har vi dåliga dagar, alla finns vi på MySpace.
Ett annat internetfenomen som de senaste åren har exploderat är bloggen och bloggar är verkligen något som finns i överflöd rörandes alla möjliga ämnen. Kvalitén skiftar naturligtvis (som det också gör mellan utgivna texter i bokform eller ljud på en cd-skiva), men viljan att i skrift uttrycka sig om både det ena och det andra verkar i det närmaste outtömlig och helt plötsligt skriver alla. Författaren, som den en gång såg ut, drar sina sista kippande andetag framför våra digitala fötter och Ordet återgår till ett effektivt kommunikationsmedel fritt från det romantiska skimret. Bloggen som form är dessutom, enligt mitt tycke, ett alldeles fantastiskt påfund. Aldrig förr har det varit så lätt och så billigt att nå ut med åsikter och idéer. Har man dessutom känsla för nätverkseffekter och kontaktskapande över Internet så är det inga större problem med att få en till början avgränsad men trogen läsarskara. För att nå ut till fler är det som vanligt den som skriker högst och på mest raffinerat sätt som hörs i informationens brus.
En tredje explosion ser vi i YouTube. Här finns möjlighet att lägga upp sina filmer (korta som långa) i de mest varierande genrer. Även fast det ofta inte handlar om några långfilmer i egentlig mening, men likväl en kanal för att distribuera filmiska uttryck.
Min poäng är alltså att med Internet så kan en förändring följa angående hur vi ser på konst, konstnären och kreativitet. Det har blivit väldigt lätt att i det offentliga rummet tycka, tänka, uttrycka, skapa. Jag tycker nästan att MySpace är det tydligaste exemplet. Gränsen mellan musikproducent och konsument luckras upp alltmer. Människor kan vara både och. Med detta följer också att bilden av Konstnären som något gudomligt och oåtkomligt grumlas. I en sådan miljö är det inte hållbart att förbjuda och att komma med restriktioner. Det är inte längre något speciellt med att göra musik, med att skriva, inte ens med att filma. Det enda som återstår från myten om den lungsjuke poeten är självhävdandet, åtrån efter bekräftelse och ett ständigt upphöjande av det egna Jaget. Ett väldigt barnsligt och omoget beteende som ingen drar fördelar av. Inte ens den uppmärksamhetstörstande Individen.
Andra kanaler för att uttrycka sig:
Ångest, onani, döden
Två små filmer har fått mig att tänka den senaste tiden. Det är Det hemskaste och Mitt liv gjorda av nollbudgetfilmaren Henrik Möller (Det hemskaste är samregisserad med Per Besev). Båda kortfilmerna är studier i mänsklig misär och allsköns förnedring.
Det hemskaste (taggad på YouTube som Astrid, Lindgren, Satan, Snus) handlar om Jonas som växer upp med sin djävulska fader och drivs in i sinnesjukan p g a sin infernaliska barndom. Senare i livet begår Jonas det hemskaste som han någonsin gjorde. En handling som kan få den minst kräkmagade att sätta både vaniljsåsen och skrattet i halsen. Obehagskänslor börjar krypa i en och cynismen är total. Jag, som i vanliga fall inte är ett stort fan av cynism, faller ändå pladask för denna Möllerskt råa skildring av mänskligt förfall.
Det hemskaste (Hjälp med YouTube)
Den andra filmen, Mitt liv (taggad på YouTube som ångest, onani, döden), handlar om en ung man som fortfarande bor hemma hos sin sjuka mamma och varje dag går till arbetet på fabriken där han kör gaffeltruck. Han gråter när han onanerar för han tycker inte att han förtjänar det. Han ringer till gamla ”kompisar” som inte vill träffa honom och ursäktar sig med att ytterdörren måste målas om.
Det fina med de här filmerna (och även andra av Möller) är att de med små produktionsmedel och på kort tid lyckas genomborra svåra frågor som ensamhet, utanförskap och förnedring. Den svarta humorn är förfinad och visar ibland upp sig i sen extremaste form. Hade dessa filmer gjorts med en större produktion tror jag inte det hade blivit lika bra. Råheten förstärks bara genom att man märker och känner av den låga budgeten. Filmerna verkar också gjorda med stor kreativ lust och energi som exploderat i dessa små obehagliga och fantastiska verk. Ibland är det bara våld och död. Ibland är det rena poesin:
”Så nu när jag ligger här med huvudet djupt inne i elefantens rövhål
så är det ungefär som att öppna en dörr till ett helt nytt ställe
ett ställe där man kan se stjärnorna
och jag kommer aldrig vara ensam igen.”
Sådana rader får mig att smälta…
Andra hemskheter av samme man:
