Smogg

Ur dimman som omsluter Rhenlandets stränder framträder sakta ett skepps konturer. Masten är bruten, seglen är fyllda av hål och kaptenen står berusad och galen vid rodret. Från skeppet hörs en febrig och orolig sång om flykt och utanförskap. De har seglat länge och utan mål. I hamnarna går nya passagerare på, de döda slängs av. Foucault skriver i Vansinnets historia:

En ny företeelse dök upp i renässansens fantasivärld och skulle snart inta en framträdande plats. Det var dårskeppet, en underlig och drucken farkost som glider längs Rhenlandets floder och de flamländska kanalerna.

Det framträdde i diktverk som Sebastian Brants Das Narrenschiff och i målningar som Hieronymus Boschs
Dårskeppet (bilden ovan). Verken var allegorier över synd och förfall inom kyrkan. Enligt Foucault var dock detta fenomen reellt existerande. Innan mentalsjukhus och kliniker kunde ta hand om samhällenas psykiskt sjuka fungerade dessa dårskepp, tillsammans med andra former av inrättningar, som en social lösning på ett närvarande problem: städernas vansinniga som störde ordningen och redan. I städerna förföljdes dessa subjekt medan man på landsbygden lät dem ströva fritt omkring. Foucalts menar att i det tidiga 1400-talets Tyskland blev allt vanligare att man anförtrodde de vansinniga till skeppare. En ”cirkulation av dårar” påbörjades. Fenomenet hade enligt Foucault två innebörder:

Man får inte reducera den ovedersägliga praktiska nyttan av att anförtro dåren till sjömännen. Det innebär att man försäkrar sig om att dåren försvinner, att han inte längre strövar omkring inom stadens murar. Det är att göra honom till fånge genom hans egen avfärd. Men till detta lägger vattnet sina egna dunkla värden. Vattnet bär men det gör mer, det renar. Dessutom överlämnar seglandet människan till ödets ovisshet. På vattnet är var och en anförtrodd åt sitt eget öde, varje embarkation är på sätt och vis den sista. Det är mot den andra världen som dåren avreser på sitt dårskepp. Det är från den andra världen han kommer när han går iland. Dessa färder innebär på samma gång den strängaste avskildhet och den mest absoluta frihet att färdas.

Dårskeppet är en oerhört fascinerande bild. Det får stå som symbol för den totala avvikelsen. Ett skepp som man mönstrar på när varje gräns överträdits, när varje helhet upplösts och när normerna inte längre förmår att korrigera. Då står skeppet redo för avfärd ut över Rhenflodens limbo.

Bilden av dårskeppet lever kvar i konsten. I Malmö i år kunde man exempelvis beskåda performanceföreställningen Ship of Fools som byggde på Brants verk. Nedan följer två populärkulturella skildringar av de vansinnigas skepp. Det är den tyske singer-songwritern Reinhard Meys Das Narrenschiff och den brittiske druiden Robert Plants Ship of Fools.