Smogg

Sitter och bläddrar i det senaste och tredje numret av tidskriften Dissident som ges ut av ”en löst sammanhållen gemenskap, bestående av odogmatiska kommunister som sysslar med analys och diskussion kring teori, praktik och vidhängande flöden”. Det tredje numret är en vacker skapelse smyckad på ett smakfullt sätt med Gustave Dorés bibelbilder. Har inte hunnit läsa hela numret ännu, men än text fastnade jag för.

Texten heter ”Rapport från ett löpande band” och är skriven av någon som av allt att döma arbetar på en rättspsykiatrisk vårdavdelning. Det verkar också som att det är någon sorts högsäkerhetsavdelning med övervakningskameror och höga murar. Texten ger en lätt apokalyptisk känsla. Författaren beskriver sin arbetsplats som ett ”vansinnesfabrikens maskineri” och patienterna som ”en slaggprodukt i behov av slutförvaring [...], ungefär som atomavfall”. Denna framställning av psyktiatrin tycker jag blir lite väl sensationell och ensidig, men den diskussionen får dock vänta.

Det som jag framför allt fann intressant med texten är de beröringspunkter den har med den C-uppsats som jag och en studiekamrat under hösten färdigställt i det akademiska ämnet omvårdnad. En disciplin som för övrigt benämns i Dissident-texten som en ”parodi på postmodernism”. Detta är lite märkligt ställningstagande då min uppfattning är att omvårdnadsdisciplinen befinner sig miltals från något som ens skulle likna postmodernism… Det finns i och för sig ett brett antal definitioner av postmodernism, men jag vet inget annat akademiskt ämne som ägnar sig åt så mycket värdedogmatism som just omvårdnad.

Vår uppsats heter ”Inuti den panoptiska maskinen” och är en litteraturöversikt som med hjälp av salig Foucault analyserar maktutövning mellan sjuksköterska och patient i den psykiatriska vården. Två teman som vi berörde i vår uppsats tas också upp i Dissident: patientmotstånd och den kluvna rollen man har som vårdare inom rättspsykiatrin.

Överallt där makt finns uppstår för eller senare motstånd, menar Foucault och man måste vara ordentligt blind för att inte kunna se hur det yttrar sig i den psykiatriska vården. Dock hänfaller man ganska ofta till talet om ”den besvärlige patienten” vilket är en väldigt grund och förenklad bild av fenomenet. I ”Rapport från ett löpande band” skriver författaren:

Den motsträvige finner sig alltid, alltid, alltid, betvingad. Inga kompromisser tillåts. Ingen omförhandling. Har du förnekat min makt tillräckligt öppet och alldeles för fysiskt, säger institutionen, då kommer du att sova tungt i rummet utan utgång, med eller utan läderband kring dina lemmar, men helt säkert med en kraftig injektion psykofarmaka i någon eller till och med båda av dina skinkor.

I vår uppsats skriver vi om motstånd med Foucaults röst i bakhuvudet:

Motståndet kan tolkas som en protest mot den omedelbara makt som utövas över patienterna från vårdpersonalens sida. Det motstånd som utövas i den psykiatriska vården syftar inte till att förändra en struktur, det är snarare en vilja till omkastning av ett styrkeförhållande där patienten försvarar makten att definiera sig själv. Relationen mellan sjuksköterska och patient är ett spänningsförhållande med en ständig risk för konflikt. Denna friktion grundar sig i att sjuksköterskan har ett företräde till en kunskaps- och sanningsproduktion. Sjuksköterskan placerar patienten i ett system av patologiska kategorier och det är enligt Foucault ett sätt att klargöra patientens identitet. Patienten blir sedan behandlad utifrån den diagnostiska kategori som han eller hon tillhör. Det patienten motsätter sig är det bemötande som följer på en medicinsk klassificering.

Det är lätt att identifiera detta fenomen, framför allt om man har de rätta teoretiska verktygen. Först då kan man förstå vad det egentligen innebär när patienten säger nej, när han eller hon inte svarar på frågor eller blir blir våldsam. Det är egentligen inte så märkligt då många patienter i psykiatrin vårdas mot sin vilja. Många patienter har dessutom ingen insikt om att det faktiskt är sjuka. Detta är man som personal tvungen att hantera på något sätt. Men vi kan inte stanna vid att bara identifiera problemet. I vår uppsats framkom det att medicinering och fysiska tvångsåtgärder (till exempel bältesläggning) var de vanligaste metoderna för att lösa konflikter vilket kan ha sin orsak i personalunderbemanning. Det kan också ha att göra med normer, traditioner och vårdkultur.

Som personal i stort sett all form av psykiatrisk vård har man en dubbel roll. I ”Rapport från ett löpande band” skriver författaren att personalen både är patienternas ”fångvaktare och jourhavande medmänniskor”. Man kommer inte ifrån att social kontroll är något man tvingas utöva vare sig man vill eller inte inom psykiatrin. Samtidigt som man ska försöka utgöra ett stöd för en sjuk människa. Detta är det svåra, detta är konsten i maktutövandet. För makt är inte automatiskt något negativt. Dock genomsyrar det alla psykiatrisk vård. Man befinner sig på ett ständigt kontinuum av maktutövningens intensitet och kvalitet. Allt från det rena fysiska tvånget till den pastorala maktens förtroendefulla samtal. Därför måste maktutövningen och metoderna för konfliktlösning problematiseras.

Kritik av makt är i stort sett alltid nödvändig. Att röra sig bortom kritiken och att använda sina insikter och sin analys till något produktivt är det svåra. Vissa taffliga försöka har gjorts bland omvårdnadsforskare. Dave Holmes har studerat maktutövning i rättspsykiatrin och kommer fram till slutsatsen att man som sjuksköterska bör göra motstånd mot den psykiatriska makten och hjälpa patienten ur sitt förtryck. Detta ser jag som ett naiv och utopisk slutsats då man som sjuksköterska alltid kommer att utöva makt över patienten. Man kommer alltid att koda patientens tal i psykopatologiska termer. Det krävs något annat. En diskussion bland akademiker och vårdpersonal. En etisk reflektion som rör sig bortom idéen om den goda sjuksköterskan och som inte stannar vid en destruktiv kritik.

Patienter och personal inom psykiatrin som bloggar:

Psykpersonal

psykiatrin.blogg.se

Hispaliv