NU PÅ YOUTUBE! HighQuality!

Se filmen här:
http://www.geocities.com/videodirekt/bra_stallen.htm

En film av VideoDirekt (Claes Leijonhufvud) och Möllerfilm (Henrik Möller).

Tillsammans har de gjort ”Nobellvägen”, ”Vi kan bättre själv!!” och ”Mysigt på Möllan”.

”Finns inga bra städer. Malmö var också en skitstad, men en bättre skitstad än dom flesta. Alla städer, även skitstäder, är lika:
dom har dåliga ställen och dom har bra ställen. Malmö, kungen av skitstäder, hade mer bra ställen än alla andra.”

Ola Fredriksson var både misslyckad som Lundaakademiker och folkhögskoleelev.
Nu hade han en allra sista chans att nå sina drömmars mål, att bli Malmös svar på Stefan Jarl. Han hade kommit i kontakt med tre
slitna män som hängde i kvarteren kring Sevedsplan. Ett utmärkt tillfälle att göra en film om dem och deras uppväxtmiljö.
Men ingenting gick som planerat, Sevedsmännen tog över filmen och Malmöhatet tog över Ola Fredriksson. Resultatet kan ni se här.

”några av de verkliga stjärnorna”
Pontus Lundkvist, Vår Kamp (Om Video Direkt och Henrik Möller)

kontakta:

VideoDirekt:
Claes Leijonhufvud
0703206584
http://www.videodirekt.tk

The lines we draw are invitations to cross over and that crossing over, as any nomadic subjekts knows, constitutes who we are.

Du har intressanta och viktiga poänger i att det fokusförflyttande som omvårdnadsvetenskapen bidrar till när det gäller strukturella svårigheter. Detta är viktigt att uppmärksamma.

Jag håller också med om att inga omvårdnadsteorier i världen kommer att ta bort maktutövningen i psykiatrin. Det är just därför som den måste diskuteras på ett djupare plan! Dock har vi nog helt olika utgångspunkter då jag faktiskt inte har som ambition att överge eller lämna psykiatrin. Tvärtom så blir jag bara mer och mer ”insyltad”. Därför blir det självklart för mig att vilja diskutera och problematisera maktutövning och som du säger koppla det till större och vidare perspektiv samt att undersöka hur makt utövas. För mig är psykiatri ett stort intresse och därför är makt och maktutövning något som jag i min yrkesverksamhet tvingas att handskas med på ett eller annat sätt.

Texten är primärt en kritik av en speciell form av arbetets nödvändighet (dvs mentalskötaryrket, ett yrke jag råkat hamna i och inte direkt identifierar mig med); den utgör alltså ingen ansats till en bättre etik inom vården, eller till någon form av omvårdnadsteoretisk förståelse. Jag har nämligen tillräckligt med sådant på jobbet. Den militanta undersökningens form tillåter mig emellertid att lämna min roll som skötare och betrakta vansinnesfabriken så att säga utifrån, eller åtminstone ur ett perspektiv som saknar alla förväntningar på lojalitet mot arbetsplatsen.

Huruvida omvårdnadsdisciplinen är postmodernism eller inte låter jag vara osagt, likaså huruvida värderelativism är typiskt för denna påhittade ”ism”. Klart är i alla fall att de rester av ämnet i fråga som serveras oss i vårt arbete på många sätt tycks parodiera det som s.k. postmoderna teorier ofta anklagas för: flum och floskler, tyckande, brist på empiri. Framför allt används dessa rester som fokusförflyttande argument när konkreta strukturella problem påpekas – med andra ord: arbetsgivaren avsäger sig sitt ansvar för de övergripande bristerna i vården genom intetsägande fraser som lägger ansvaret på den individuelle skötaren och dennes förmenta oförmåga att ge ”god vård” eller ”sätta patienten i fokus”.

Poängen med textens beskrivning av den motsträvige patienten är inte att reducera komplexiteten i dennes upplevelse av vanmakt, utan snarare att framställa det väldigt enkla i situationen: vägran resulterar i fysiskt tvång. Exakt hur detta fungerar i relation till den intrikata dynamiken i maktbalansen mellan vårdpersonal och patient kan man givetvis teoretisera kring, men i vardagen på min arbetsplats är det inte märkligare än att vi med våld tvingar i människor psykofarmaka. Det är ett faktum som knappast försvinner därför att man skriver fler omvårdnadsteoretiska utläggningar; det handlar om en konsekvens av hur samhället är organiserat.

Du skriver att makt inte per definition är dåligt och det håller jag med om. Frågan är väl snarare vem som utövar makt mot vem, och givetvis hur makten utövas. Det är en fråga om sociala relationer, och den går långt bortom vården. Vi som jobbar inom rättspsykiatrin har en uppenbar makt över ett begränsat antal människor, men samtidigt är vi helt maktlösa. Om vi inte behövde lönearbeta skulle ingen av oss befinna oss på avdelningen. Om vi inte godkänner arbetsgivarens krav på oss, får vi inte behålla jobbet. Och så vidare.

Jag tror alltså inte att tvångsvården är något som bäst begrips genom diskussioner bland akademiker och vårdpersonal, utan genom att sätta den i relation till hela samhällets tvångsmässiga relationer. Det kanske är därför texten framstår som destruktiv; jag har inget intresse av att förbättra den institution som jag egentligen har all anledning att överge.