Makten och psykiatrin II: Digital övervakning inuti den panoptiska maskinen

Som patient är man alltid omskriven, kodad, filtrerad, gjord till klinisk data. Det disciplinära systemets övervakningsteknik har alltid haft en vilande grund på dokumentation om det subjekt man övervakar. Genom en skriven journal multipliceras blicken och patienten blir synlig för övervakare, sjuksköterskor och läkare. Under den förpsykiatriska tiden användes liggare och kataloger. Ett eller ett fåtal fysiska objekt innehöll den kliniska informationen om patienterna. Genom detta förmedlande av information möjliggjordes en effektiv panoptisk övervakning.

I vår högteknologiska samtid har denna övervakning intensifierats genom använding av digitala journalsystem. Nu är information tillgänglig genom en mängd noder i ett stort nätverk. Som anställd på t ex Sahlgrenska i Göteborg har man tillgång till en kolossal mängd information om både inneliggande och utskrivna patienter från alla typer av avdelningar och medicinska specialiteter. Det är dock förbjudet att läsa journaler om patienter som man själv inte vårdar. Men möjligheten finns alltid. (En intressant parentes i sammanhanget är att ikonen för det journalprogram som används på sjukhusen i Göteborg är ett öppet öga).

Nu multipliceras den kliniska blicken närmast in i det oändliga. Den disciplinära insitutionen förändras genom den nya informationsteknikens inträde. Det innebär också att blicken förlängs över ett fysiskt rum. Öppenvårdsmottagningens personal kan till exempel följa sina patienter när de är inlagda på kliniken. Foucault förutsåg denna avinstitutionalisering och beskrev hur makten spreds utanför den låsta världens väggar. Panoptismen uppnår sitt högsta mål när övervakaren inte längre behöver vara närvarande. När subjektet lärt sig att reglrera sitt beteende eller sina känslor. När subjektet lämnar institutionen har den förhoppningsvis internaliserat de panoptiska mekanismerna. (Denna idé om spridningtendens och förändring av övervakningssystemen har utvecklats av Deleuze i Postskriptum om kontrollsamhällena).

Vad händer nu när informationen om patienten finns tillgänglig via en mängd noder, oberoende av en specifik fysisk plats? Och hur formas patientens subjektivitet genom den skrivna, i all oändlighet multiplicerade, journalen? Ofta är det journalens text som man möter före själva människan och som formar ens uppfattning om denne. Frågor om hur och vad som egentligen skrivs i dessa journaler blir därför oerhört intressanta och viktiga att fundera över.

Makten och psykiatrin

Den ständiga rörelsen

Linjerna är Internet. Eller de sociala relationerna. Strukturerna i bakgrunden är städerna, men även de tycks vara i en ständig rörelse. Upplösning. Det är en schizofreni som hela tiden förflyttar sig från en punkt till en annan. Bilderna är gjorda av Julie Mehretu och jag såg dem för första gången på Louisiana förra sommaren. De hängde där i salarna som små uppenbarelser. I dem såg jag samhället och dess förändringar. Malströmmar av information, av flöden som aldrig upphör, en naturkraft som inte går att stoppa.

Nu tittar jag på bilderna och tänker på Delueze & Guattaris ord:

The themes of the preceding paintings are to be found again here, their meaning changed. The canvas is truly broken, sundered by what penetrates it. All that remains is a background of gold and fog, intense, intensive, traversed in depth by what has just sundered its breadth: the schiz. Everything becomes mixed and confused, and it is here that the breakthrough – not the breakdowns – occurs.