Posts Tagged ‘Henrik Möller’
Bra Ställen att hänga på, Bra Folk att känna i Malmö
Det damp ned ett vältejpat brev i hallen för ett par veckor sedan. Inuti den hermetiskt tillslutna förpackningen fanns Möllerfilms senaster alster Bra Ställen att hänga på, Bra Folk att känna i Malmö. Och det hela var som jag misstänkte: ännu ett nersolkat vykort från ett Malmö i förfall, ett Malmö vid ruinens brant, ett Malmö efter den stora katastrofen. Filmen är ett 40 minuter långt bildspel som tipsar om precis det som anges i titeln. Det är ställen som bowlinghallen, parkeringsplatsen, Sevedsplan, Pizzeria Donau, Östkina och Jesusporten. Det är folk som Malmö (”killen som är så mycket Malmö att han kort kallas för Malmö”), Frank och Danne.
De trasiga och depraverade karaktärerna, som för det mesta figurerar i Möllers filmer, stryker omkring i urbana miljöer karaktäriserade av betong, asfalt, stängsel, vattenpölar, urin, skit, klotter och gråa himlar. De bortglömda och undangömda platserna i städers utkanter, eller för all del mitt i, är scenen för denna film. Industritomter där lösa hundar irrar runt, tomma parkeringsplaster omgärdade av plåtfasader, tomma pizzerior innan lunch. I detta urbana rum rör sig ett antal borttappade individer som dricker folköl för sina socialbidrag. De flesta av dem är av allt att dömma unga människor. Tystnaden mellan dem är påtaglig bara för att ibland brytas av framsipprande hat och frustration. Antisemitism och cynism är drivkrafterna. På eftermiddagarna raggar vissa av dem småtjejer på en skolgård.
Det är inte roligt. Kort sagt.
Misären understöds dock av en svartnad humor där skrattet ofta fastnar i fel strupe. Filmen ger en känsla av total tomhet och en klibbig fulhet. Och det är en underbar fulhet! Det är inte smakfullt trashigt, det är inte ”fulsnyggt”. Det är fult på riktigt och i ordets allra sketnaste bemärkelse. Och karaktärerna är fula och slitna och fördomsfulla och sorgliga. Jag gillar detta. Jag gillar den långsamma rytmen och intigheten som bilderna visar. Dramatiken lyser med sin frånvaro och långsamheten är total.
Bra Ställen att hänga på, Bra Folk att känna i Malmö har premiär den 8 november på Singsang i Malmö. (För mer info, se Möllerfilm).
Andra åsikter om filmen på:
Sydsvenskan fick en egen guidning i Malmö av Möller själv:
Intervju med Henrik Möller
Jag har i tidigare inlägg skrivit om Henrik Möllers två fantastiska filmer Det hemskaste och Mitt liv. Två filmer som fascinerat mig och faktiskt skänkt mig lite hopp när det kommer till svensk film. Ibland måste man ta sig till marginalerna av den skapande världen för att hitta guldkornen. Det är också oftast där det mest intressantaste kreationerna tar form; utanför ramarna, mainstream-flödet och den institutionaliserade kulturvärlden. Nollbudgetfilm är också en påminnelse om att man faktiskt inte behöver ha dyr utrustning och ett fett produktionsbolag i ryggen för att kunna berätta med den rörliga bilden.
Vissa kreativa personer vill man veta mer om, andra inte. Med en sådan, på många sätt, imponerande produktion är Henrik Möller en sådan som man vill fråga ut. Jag sitter ibland och tittar på Det hemskaste och funderar för mig själv hur man får sådana idéer. En intervju med upphovsmannen blir till slut oundviklig. Genomförd under mer eller mindre konventionella former på communitiet Skunk.
Vad jag skulle tycka vara intressant är att höra lite om dina åsikter om det svenska filmklimatet och om det finns någon speciell anledning till varför du gör nollbudgetfilm. Finns det någon vilja att göra filmer med större produktion? Vad finns det för fördelar/nackdelar med nollbudget?
Jag gör nollbudgetfilm pga att jag blev så less på att gå till Film i Skånes ungdomsverksamhet för 10 år sedan och lämna in synopsis på det jag ville göra. Då sa de att ”ja det här var ju skit men ok”. Sådär höll det på i två år tills jag blev less och samlade ihop till egen utrustning.
Nollbudgetbegreppet är ett löst begrepp. Hela grejen är att jag har inga pengar att betala skådespelare eller filmteam. Således filmar och klipper jag själv (om jag inte samarbetar med någon som tex Claes Leijonhufvud då delar vi uppgifter). De som spelar i filmen är folk vi känner från gatan som passar i rollerna och tycker det är kul att ställa upp. Att betala fulla skådespelarlöner och filmcrew skulle uppgå till hundratusentalskronor för en sådan här liten film.
Filmklimatet i Sverige går från mulet till regn och tillbaka igen. Det är för tungt att släpa sig genom alla de här ekonomiska spärrarna: producenter som inte har någon filmkunskap ska sitta och tycka och bestämma hur du skall fixa till ditt manus för att det skall bli bra enligt dem och när sedan en filmkonsulent lägger näsan i blöt skiter producenten på sig i smyg och säger att det är nog bäst att vi ändrar som konsulenten vill så får vi pengar. Till slut är ditt manus slitet i stycken och det är om man har tur. Har man otur går manuset som man lagt ner 1-2 år på att skriva inte igenom och producenten säger skriv ett nytt och kom tillbaka som om ett långfilmsmanus var något man kan skita ur sig när och hur som helst. Så kontentan: av nödvändighetsskäl blir nollbudgetfilmen till.
Känner du dig på något sätt hindrad för att du arbetar med så små medel? Jag kan ibland uppleva att ens kreativitet stimuleras ytterligare om man har begränsade möjligheter. Då får man liksom hitta omvägar och var fantasifull för att komma dit man vill. Ibland kan man ju också tycka att ”fan va gött det hade vart med fetare inspelningsutrustning så kanske gitarren inte låtit så burkigt”.
Om jag vill jobba med högre budget? Visst ge mig pengarna bara! Med pengar kan man göra många roliga saker. Har faktiskt skrivit ett långfilmsmanus till en barnfilm som ligger på ett bolag. Det är en effektladdad vansinnesfilm om en 12-årig flicka som försöker rädda sin pappa som blivit förvandlad till en ko i en annan dimension. Lite av en komisk Trollkarlen från OZ. Bolaget håller just nu på att hyra in en specialFX-dramaturg som skall kolla hur mycket manuset skulle kosta att göra till film. Det är sant att kreativiteten sätts på prov vid liten budget. Men jag har gjort den grejen i 10 år nu, skulle vara kul att göra något annat som omväxling. Dessutom får man inte glömma vad som tilltalade en när man var liten Kofilmen är en film jag hade älskat att se om jag var 10 år idag. Man måste vara snäll mot barnet inom en.
Nu gör du ju inga romantiska komedier direkt (det känns ibland som att det är det enda som produceras i Sverige), vilket är väldigt hedervärt av dig. Jag upplever dina filmer som väldigt befriande att titta på i många avseenden. De är ofta väldigt mörka och råa. Jag tycker att du berör vissa ämnen på ett sätt som inte många andra, i alla fall inte i Sverige. Mörka fantasier och tankar har vi alla, vill jag tro, om allt möjligt. Fantasin är ju om man vågar ganska gränslös. Det är intressant med folk som vågar rota i mörkret och skiten. Vad blir du inspirerad av? Har du några filmiska förebilder? Hur går det till från idé till färdig film? Upplever du det som en lustfylld process att skapa?
Jag gillar att titta på en massa olika filmer men jag tror inspirationen kommer och bör komma från andra saker en film för att det skall bli bra. I mitt fall kommer inspirationen från undergroundromaner, barnböcker och serier. Tycker inte mina filmer är så mörka? Är de? Alla vill göra filmer om misär tycker jag, så det är inte så originellt i Sverige. Kolla in de senaste Mun mot mun och När mörkret faller, det görs filmer om misär i Sverige men alltid med rädslan för att uppröra som tonar ned budskapet de hade i åtanke från början. Och om ämnen som regissören inte känner till något om. Vad vet Anders Nilsson om hedersmord? Vad vet Björn Runge om gangsters och heroin? Det känns lite onödigt när de lika bra kunde göra något som ligger lite närmare dem själva…och andra människor för den delen.
Det är roligast (att skapa) när det flyter på och man känner att ”Ja fan det här kommer jag att ro i hamn och det kommer bli bra”. Det är ju verkligen inte alltid det gör det och ofta har jag ångest för att inget bra kommer ur mig och fritiden bara går iväg när man vet att snart är det dags att sova för att orka gå upp till jobbet nästa dag. Tjäna in pengar tar så mycket av ens tid och energi.
Jag förstår grejen med att vara stressad över att man inte hinner göra det man vill. Så, det är kanske så att du vill arbeta med film for a living, så att säga?
Jag känner att jag måste jobba med film/konst for a living men, jag vet också att det är ett svårt (ekonomisk) liv där jag skulle ha mycket att förlora speciellt om jag sedan skulle förlora gnistan att skapa. Då skulle det inte finnas något kvar. Det är dessutom ett ett liv som kan leda till att man blir mossig, deprimerad och slutligen handlingsförlamad och bara gör skit. Jag har valt bort det nu för att jobba som Montessorilärare, ett jobb som jag gillar på många sätt.
Jag tycker att dina filmer är ganska mörka faktiskt, om än med en stor dos humor. Vad är det som fascinerar med självmord, ensamhet, runka på Astrid Lindgrens aska osv? Just det sistnämnda tyckte jag var en scen som var skön att se. Just av den anledningen att det är sådana förbjudna saker man kanske tänker på, fast inte lever ut.
Vad som fascinerar med det du nämnde? Det är ren ventilation. Jag var otroligt ensam i nästan trettio år, var väldigt sjuk (fysiskt) och runkade en hel del och någon gång när jag var 13 år ville jag bort och fantiserade om döden som en befriare, en tanke som jag inte helt har släppt än idag. Döden måste vara mysig efter som livet här på jorden är så skit. Astrid Lindgrenfilmen var ett samarbete med Per Besev och är mer en plojfilm än de andra jag gjort. Det var mest att jag ville göra en film med mina hjältar som gjorde nollbudgetfavoriten Snuspengar. Det med Astrid var det mest provocerande men ändå det mest originella som vi kunde komma på. Det hemskaste så att säga. Tänkte på han dansken som slog domaren häromdan på matchen,fatta att han är mer hatad i Danmark idag än alla mördare och pedofiler tillsammans. Paja en fotbollsmatch o sabba Danmarks rykte så är du körd. Ingen dålig titel han fick: ”Danmarks mest hatade man”. Sånt intresserar mig en heldel.
Har du några tankar kring internet som distributionskanal för film och kultur i allmänhet? Har du några åsikter kring upphovsrätt och licensskydd?
Jag tycker internet som distkanal är fantastisk. Enda problemet är att det finns så enormt mycket därute så att det blir lite svårt att sålla plus att folk blir kräsnare när så mycket finns, de orkar inte sitta ner och ta tills sig något när de vill bli stimulerade på två sekunder varje gång de ser ett nytt verk. Upphovsrätt kan vara ett hinder ibland men jag tycker gott att man kunde få använda c:a 30-50 sekunder av en låt i en film innan lagen inträder. Jag citerar min vän serietecknaren Pontus Lundkvist: ”Ibland är hela idéen med den okända avsändaren. De enda gångerna en konstnär ger sig till känna är för att få pengar eller samlag. Inget fel i det nödvändigtvis”.
När får vi se Aset i mellansverige?
Jag fruktar för att Aset kommer att ta lång tid att sammanställa. Alla projekt jag jobbar med nu kommer att ta lång tid att sammanställa. I slutet av sommaren hoppas jag att något av dem är klart (har tre stycken på G).
Med dessa bilder i åtanke så hoppas jag innerligt att det är Aset i mellansverige vi får se i slutet av sommaren.
Ångest, onani, döden
Två små filmer har fått mig att tänka den senaste tiden. Det är Det hemskaste och Mitt liv gjorda av nollbudgetfilmaren Henrik Möller (Det hemskaste är samregisserad med Per Besev). Båda kortfilmerna är studier i mänsklig misär och allsköns förnedring.
Det hemskaste (taggad på YouTube som Astrid, Lindgren, Satan, Snus) handlar om Jonas som växer upp med sin djävulska fader och drivs in i sinnesjukan p g a sin infernaliska barndom. Senare i livet begår Jonas det hemskaste som han någonsin gjorde. En handling som kan få den minst kräkmagade att sätta både vaniljsåsen och skrattet i halsen. Obehagskänslor börjar krypa i en och cynismen är total. Jag, som i vanliga fall inte är ett stort fan av cynism, faller ändå pladask för denna Möllerskt råa skildring av mänskligt förfall.
Det hemskaste (Hjälp med YouTube)
Den andra filmen, Mitt liv (taggad på YouTube som ångest, onani, döden), handlar om en ung man som fortfarande bor hemma hos sin sjuka mamma och varje dag går till arbetet på fabriken där han kör gaffeltruck. Han gråter när han onanerar för han tycker inte att han förtjänar det. Han ringer till gamla ”kompisar” som inte vill träffa honom och ursäktar sig med att ytterdörren måste målas om.
Det fina med de här filmerna (och även andra av Möller) är att de med små produktionsmedel och på kort tid lyckas genomborra svåra frågor som ensamhet, utanförskap och förnedring. Den svarta humorn är förfinad och visar ibland upp sig i sen extremaste form. Hade dessa filmer gjorts med en större produktion tror jag inte det hade blivit lika bra. Råheten förstärks bara genom att man märker och känner av den låga budgeten. Filmerna verkar också gjorda med stor kreativ lust och energi som exploderat i dessa små obehagliga och fantastiska verk. Ibland är det bara våld och död. Ibland är det rena poesin:
”Så nu när jag ligger här med huvudet djupt inne i elefantens rövhål
så är det ungefär som att öppna en dörr till ett helt nytt ställe
ett ställe där man kan se stjärnorna
och jag kommer aldrig vara ensam igen.”
Sådana rader får mig att smälta…
Andra hemskheter av samme man:
