Den lidande konstnärens död och Internet som förändrande kraft

En sista cigarett framför skrivmaskinen. Ett sista glas absint framför tavelduken. En sista snort kokain innan konserten. Tänk vad skönt om den jäveln kunde dö: Konstnären.

Och han/hon har ju absolut förändrats under tidens lopp. Bilden av konstnären som den romantiskt drömmande och lidande martyren, den som dör och gör allt för konsten, känns inte speciellt aktuell längre. Vissa finns kvar, naturligtvis, men är det ändå inte så att de tillhör en utdöende art? Jag vill gärna tro det.

Det känns relevant att i detta sammanhang återknyta till tidigare inlägg om den fria musiken, licenserna och upphovsrätten. Vad är inte Creative Commons om inte ett Jag-hyllande påfund för att skydda den heliga Upphovsmannen, Konstnären, Skaparen? Ett projekt för att konservera bilden av Verket som något orörbart. Som jag tidigare påpekat är det ingen som, ur ett kreativt perspektiv, tjänar på att skydda sig själv. Det enda man uppnår (i alla fall försöker) är att Jaget, Individen, Den skapande enskilda människan hyllas för något som egentligen inte är så värst märkvärdigt. Man glömmer att stimulera nätverkseffekten, man glömmer att dela med sig i rädsla för att ingen ska se just Mig. Den unika skaparen av odödlig konst.

Och det är just föreställningen om individens oumbärlighet, annorlundahet och helighet som stjälper möjligheterna för ett fritt kulturskapande. För i verkligheten tror jag inte att det finns många kvar av de klassiska romantikerna. De flesta inser nog värdet i att inte supa, knarka och leva ett destruktivt liv. Hur ska man kunna skapa i en ständig bakfylla? För att producera något krävs skärpa och koncentration. Då följer också att melankolin (ett begrepp som inom psykiatrin används för den djupaste formen av depression) inte är förenligt med skapande och aktivitet. Eller som filmskaparen David Lynch uttrycker det:

It’s common sense: The more the artist is suffering, the less creative he is going to be. It’s less likely that he is going to enjoy doing his work and less likely that he will be able to do really good work.

Internet som kommunikationsmedium och informationskanal är ett kraftfullt verktyg som på många sätt förändrar vår syn på omvärlden. Detta tycker jag är väldigt intressant. Ett fenomen som MySpace kan, om man tänker ett steg längre (bortom den något osmakliga ytan) få avgörande konsekvenser för hur vi ser på artister, musik och musikskapande. Internet har alltid kunnat användas av mindre artister och grupper för att nå ut med sin musik, men det det är nu som en samlad kanal finns för detta ändamål. Alla vet vad MySpace är, många har konton där, många känner någon som sysslar med musik. Därmed sker avmaskeringen av den lidande poeten en gång för alla. Alla är vi musiker, alla har vi dåliga dagar, alla finns vi på MySpace.

Ett annat internetfenomen som de senaste åren har exploderat är bloggen och bloggar är verkligen något som finns i överflöd rörandes alla möjliga ämnen. Kvalitén skiftar naturligtvis (som det också gör mellan utgivna texter i bokform eller ljud på en cd-skiva), men viljan att i skrift uttrycka sig om både det ena och det andra verkar i det närmaste outtömlig och helt plötsligt skriver alla. Författaren, som den en gång såg ut, drar sina sista kippande andetag framför våra digitala fötter och Ordet återgår till ett effektivt kommunikationsmedel fritt från det romantiska skimret. Bloggen som form är dessutom, enligt mitt tycke, ett alldeles fantastiskt påfund. Aldrig förr har det varit så lätt och så billigt att nå ut med åsikter och idéer. Har man dessutom känsla för nätverkseffekter och kontaktskapande över Internet så är det inga större problem med att få en till början avgränsad men trogen läsarskara. För att nå ut till fler är det som vanligt den som skriker högst och på mest raffinerat sätt som hörs i informationens brus.

En tredje explosion ser vi i YouTube. Här finns möjlighet att lägga upp sina filmer (korta som långa) i de mest varierande genrer. Även fast det ofta inte handlar om några långfilmer i egentlig mening, men likväl en kanal för att distribuera filmiska uttryck.

Min poäng är alltså att med Internet så kan en förändring följa angående hur vi ser på konst, konstnären och kreativitet. Det har blivit väldigt lätt att i det offentliga rummet tycka, tänka, uttrycka, skapa. Jag tycker nästan att MySpace är det tydligaste exemplet. Gränsen mellan musikproducent och konsument luckras upp alltmer. Människor kan vara både och. Med detta följer också att bilden av Konstnären som något gudomligt och oåtkomligt grumlas. I en sådan miljö är det inte hållbart att förbjuda och att komma med restriktioner. Det är inte längre något speciellt med att göra musik, med att skriva, inte ens med att filma. Det enda som återstår från myten om den lungsjuke poeten är självhävdandet, åtrån efter bekräftelse och ett ständigt upphöjande av det egna Jaget. Ett väldigt barnsligt och omoget beteende som ingen drar fördelar av. Inte ens den uppmärksamhetstörstande Individen.

Andra kanaler för att uttrycka sig:

Flickr

Asfalt

Netlabels och Friheten

Jag bläddrar febrilt mellan netlabelsidor i en ständigt jakt på mer. Min hårdisk fylls med musik som jag antagligen aldrig fått lyssna på om inte Internet fanns. Artister som Endlos (1bit wonder), Anaxy (Phonocake), Goodbye Enemy Airship (Custom Music) har väl inte många hört talas om. Eller den underbara samlingen Electronica Unplugged från Aerotone som bara innehåller akustisk musik inspirerad av electro. Det finns hur mycket som helst att ladda ner om man bara orkar lägga ner lite tid. Internet är en smältdegel av kreativitet som bara väntar på att bli mer och mer förlöst.

Men, netlabelvärlden är i viss mån en varg i fårakläder. Inledningsvis väldigt lycklig över att ha upptäckt den för mig gömda nätmusiken, sjönk plötsligt entusiasmen mer och mer för varje ny label jag klickade in på. Nu har det blivit en fixidé, jag måste se om den finns där. Den lilla irriterande ikonen på den sista skärmsidan:

”CC: Some rights reserved.”

Creative Commons ”är en icke-vinstdrivande organisation som erbjuder gratis, flexibla licenser för att skydda kreativa verk”. Med en CC-licens ger man tillåtelse för andra människor att kopiera, distribuera, konvertera och att framföra sitt verk offentligt och digitalt. Men, detta sker under vissa förutsättningar som, efter vad jag förstått, kan variera mellan olika licenstagare. Kravet på erkännande tillkommer alltid, vilket innebär att man måste nämna upphovsmannen om man använder verket. Många lägger också till att man inte får bearbeta verket eller att man inte får använda det i kommersiella syften. En del har faktiskt den goda smaken att tillåta remixer av sina skapelser, men oftast måste man då sprida sin bearbetning under samma licens som originalet.

Fri musik, men… Du får göra det här, men… Sprid det gärna till vem du vill, men…

Det är tröttsamt. För vad CC-licenser egentligen handlar om är C-R-E-D-D. Vinstintresset är obefintligt. Då skulle man inte valt en sådan licens och man vill gärna att folk ska lyssna på musiken. Det alla som använder Creative Commons i musiksammanhang vill ha är bekräftelse, att de egna artistnamnet ska spridas, sägas, höras, skrivas. Frågan blir för mig ofrånkomlig: Måste detta erkännande tvingas på med hjälp av ett märkligt och spretigt licenssystem?

Det netlabels främst ger ut är elektronisk musik och det är för den genren som detta distributionssätt fungerar bäst. För att skapa electronica behöver man bara lite hårdvara och lite mjukvara. Det är inte särskilt dyrt och processen från råmaterial till lyssningsbar musik behöver inte vara särskilt lång. Electronica är också en musikstil som använder sig mycket av samplingar och mixningar av andras verk. Det är också det som kan vara det fina med denna sortens musik. Nya verk skapas ur gamla, ”den enes output, blir den andres input”. Och även fast det är ett fint initiativ att sprida sin musik gratis över nätet, så tar i alla fall min uppskattning slut där.

I mitt huvud föreställer jag mig hur man släpper lös allting. En attityd angående kreativa processer fria från personlig prestige och ett musikaliskt sammanhang där delandet och öppenheten är norm snarare än falsk frihet med restriktioner. Rör ihop allting i en magisk kittel och med lite digital hokus-pokus förvandlas musiken till något nytt, något annat, något fantastiskt. Musiken är ur musiken sprungen. Vad det gäller erkännandet så tror inte jag att detta behöver vara något som man tvingar fram. Normer och etikett växer inuti nätverken ändå. Låt oss känna lite social tillit och låt folk göra som de vill.

Netlabelkataloger för djupdykningar:
Rowolo

Netlabels.org

Två netlabels som gärna delar med sig:
Vorbisparia

landsort

Vidare läsning om Creative Commons:

Sågning av ”goda” Creative Commons-licenser

Creative Commons Is Broken