Smogg

Som patient är man alltid omskriven, kodad, filtrerad, gjord till klinisk data. Det disciplinära systemets övervakningsteknik har alltid haft en vilande grund på dokumentation om det subjekt man övervakar. Genom en skriven journal multipliceras blicken och patienten blir synlig för övervakare, sjuksköterskor och läkare. Under den förpsykiatriska tiden användes liggare och kataloger. Ett eller ett fåtal fysiska objekt innehöll den kliniska informationen om patienterna. Genom detta förmedlande av information möjliggjordes en effektiv panoptisk övervakning.

I vår högteknologiska samtid har denna övervakning intensifierats genom använding av digitala journalsystem. Nu är information tillgänglig genom en mängd noder i ett stort nätverk. Som anställd på t ex Sahlgrenska i Göteborg har man tillgång till en kolossal mängd information om både inneliggande och utskrivna patienter från alla typer av avdelningar och medicinska specialiteter. Det är dock förbjudet att läsa journaler om patienter som man själv inte vårdar. Men möjligheten finns alltid. (En intressant parentes i sammanhanget är att ikonen för det journalprogram som används på sjukhusen i Göteborg är ett öppet öga).

Nu multipliceras den kliniska blicken närmast in i det oändliga. Den disciplinära insitutionen förändras genom den nya informationsteknikens inträde. Det innebär också att blicken förlängs över ett fysiskt rum. Öppenvårdsmottagningens personal kan till exempel följa sina patienter när de är inlagda på kliniken. Foucault förutsåg denna avinstitutionalisering och beskrev hur makten spreds utanför den låsta världens väggar. Panoptismen uppnår sitt högsta mål när övervakaren inte längre behöver vara närvarande. När subjektet lärt sig att reglrera sitt beteende eller sina känslor. När subjektet lämnar institutionen har den förhoppningsvis internaliserat de panoptiska mekanismerna. (Denna idé om spridningtendens och förändring av övervakningssystemen har utvecklats av Deleuze i Postskriptum om kontrollsamhällena).

Vad händer nu när informationen om patienten finns tillgänglig via en mängd noder, oberoende av en specifik fysisk plats? Och hur formas patientens subjektivitet genom den skrivna, i all oändlighet multiplicerade, journalen? Ofta är det journalens text som man möter före själva människan och som formar ens uppfattning om denne. Frågor om hur och vad som egentligen skrivs i dessa journaler blir därför oerhört intressanta och viktiga att fundera över.

Makten och psykiatrin

Sitter och bläddrar i det senaste och tredje numret av tidskriften Dissident som ges ut av ”en löst sammanhållen gemenskap, bestående av odogmatiska kommunister som sysslar med analys och diskussion kring teori, praktik och vidhängande flöden”. Det tredje numret är en vacker skapelse smyckad på ett smakfullt sätt med Gustave Dorés bibelbilder. Har inte hunnit läsa hela numret ännu, men än text fastnade jag för.

Texten heter ”Rapport från ett löpande band” och är skriven av någon som av allt att döma arbetar på en rättspsykiatrisk vårdavdelning. Det verkar också som att det är någon sorts högsäkerhetsavdelning med övervakningskameror och höga murar. Texten ger en lätt apokalyptisk känsla. Författaren beskriver sin arbetsplats som ett ”vansinnesfabrikens maskineri” och patienterna som ”en slaggprodukt i behov av slutförvaring [...], ungefär som atomavfall”. Denna framställning av psyktiatrin tycker jag blir lite väl sensationell och ensidig, men den diskussionen får dock vänta.

Det som jag framför allt fann intressant med texten är de beröringspunkter den har med den C-uppsats som jag och en studiekamrat under hösten färdigställt i det akademiska ämnet omvårdnad. En disciplin som för övrigt benämns i Dissident-texten som en ”parodi på postmodernism”. Detta är lite märkligt ställningstagande då min uppfattning är att omvårdnadsdisciplinen befinner sig miltals från något som ens skulle likna postmodernism… Det finns i och för sig ett brett antal definitioner av postmodernism, men jag vet inget annat akademiskt ämne som ägnar sig åt så mycket värdedogmatism som just omvårdnad.

Vår uppsats heter ”Inuti den panoptiska maskinen” och är en litteraturöversikt som med hjälp av salig Foucault analyserar maktutövning mellan sjuksköterska och patient i den psykiatriska vården. Två teman som vi berörde i vår uppsats tas också upp i Dissident: patientmotstånd och den kluvna rollen man har som vårdare inom rättspsykiatrin.

Överallt där makt finns uppstår för eller senare motstånd, menar Foucault och man måste vara ordentligt blind för att inte kunna se hur det yttrar sig i den psykiatriska vården. Dock hänfaller man ganska ofta till talet om ”den besvärlige patienten” vilket är en väldigt grund och förenklad bild av fenomenet. I ”Rapport från ett löpande band” skriver författaren:

Den motsträvige finner sig alltid, alltid, alltid, betvingad. Inga kompromisser tillåts. Ingen omförhandling. Har du förnekat min makt tillräckligt öppet och alldeles för fysiskt, säger institutionen, då kommer du att sova tungt i rummet utan utgång, med eller utan läderband kring dina lemmar, men helt säkert med en kraftig injektion psykofarmaka i någon eller till och med båda av dina skinkor.

I vår uppsats skriver vi om motstånd med Foucaults röst i bakhuvudet:

Motståndet kan tolkas som en protest mot den omedelbara makt som utövas över patienterna från vårdpersonalens sida. Det motstånd som utövas i den psykiatriska vården syftar inte till att förändra en struktur, det är snarare en vilja till omkastning av ett styrkeförhållande där patienten försvarar makten att definiera sig själv. Relationen mellan sjuksköterska och patient är ett spänningsförhållande med en ständig risk för konflikt. Denna friktion grundar sig i att sjuksköterskan har ett företräde till en kunskaps- och sanningsproduktion. Sjuksköterskan placerar patienten i ett system av patologiska kategorier och det är enligt Foucault ett sätt att klargöra patientens identitet. Patienten blir sedan behandlad utifrån den diagnostiska kategori som han eller hon tillhör. Det patienten motsätter sig är det bemötande som följer på en medicinsk klassificering.

Det är lätt att identifiera detta fenomen, framför allt om man har de rätta teoretiska verktygen. Först då kan man förstå vad det egentligen innebär när patienten säger nej, när han eller hon inte svarar på frågor eller blir blir våldsam. Det är egentligen inte så märkligt då många patienter i psykiatrin vårdas mot sin vilja. Många patienter har dessutom ingen insikt om att det faktiskt är sjuka. Detta är man som personal tvungen att hantera på något sätt. Men vi kan inte stanna vid att bara identifiera problemet. I vår uppsats framkom det att medicinering och fysiska tvångsåtgärder (till exempel bältesläggning) var de vanligaste metoderna för att lösa konflikter vilket kan ha sin orsak i personalunderbemanning. Det kan också ha att göra med normer, traditioner och vårdkultur.

Som personal i stort sett all form av psykiatrisk vård har man en dubbel roll. I ”Rapport från ett löpande band” skriver författaren att personalen både är patienternas ”fångvaktare och jourhavande medmänniskor”. Man kommer inte ifrån att social kontroll är något man tvingas utöva vare sig man vill eller inte inom psykiatrin. Samtidigt som man ska försöka utgöra ett stöd för en sjuk människa. Detta är det svåra, detta är konsten i maktutövandet. För makt är inte automatiskt något negativt. Dock genomsyrar det alla psykiatrisk vård. Man befinner sig på ett ständigt kontinuum av maktutövningens intensitet och kvalitet. Allt från det rena fysiska tvånget till den pastorala maktens förtroendefulla samtal. Därför måste maktutövningen och metoderna för konfliktlösning problematiseras.

Kritik av makt är i stort sett alltid nödvändig. Att röra sig bortom kritiken och att använda sina insikter och sin analys till något produktivt är det svåra. Vissa taffliga försöka har gjorts bland omvårdnadsforskare. Dave Holmes har studerat maktutövning i rättspsykiatrin och kommer fram till slutsatsen att man som sjuksköterska bör göra motstånd mot den psykiatriska makten och hjälpa patienten ur sitt förtryck. Detta ser jag som ett naiv och utopisk slutsats då man som sjuksköterska alltid kommer att utöva makt över patienten. Man kommer alltid att koda patientens tal i psykopatologiska termer. Det krävs något annat. En diskussion bland akademiker och vårdpersonal. En etisk reflektion som rör sig bortom idéen om den goda sjuksköterskan och som inte stannar vid en destruktiv kritik.

Patienter och personal inom psykiatrin som bloggar:

Psykpersonal

psykiatrin.blogg.se

Hispaliv

Ur dimman som omsluter Rhenlandets stränder framträder sakta ett skepps konturer. Masten är bruten, seglen är fyllda av hål och kaptenen står berusad och galen vid rodret. Från skeppet hörs en febrig och orolig sång om flykt och utanförskap. De har seglat länge och utan mål. I hamnarna går nya passagerare på, de döda slängs av. Foucault skriver i Vansinnets historia:

En ny företeelse dök upp i renässansens fantasivärld och skulle snart inta en framträdande plats. Det var dårskeppet, en underlig och drucken farkost som glider längs Rhenlandets floder och de flamländska kanalerna.

Det framträdde i diktverk som Sebastian Brants Das Narrenschiff och i målningar som Hieronymus Boschs
Dårskeppet (bilden ovan). Verken var allegorier över synd och förfall inom kyrkan. Enligt Foucault var dock detta fenomen reellt existerande. Innan mentalsjukhus och kliniker kunde ta hand om samhällenas psykiskt sjuka fungerade dessa dårskepp, tillsammans med andra former av inrättningar, som en social lösning på ett närvarande problem: städernas vansinniga som störde ordningen och redan. I städerna förföljdes dessa subjekt medan man på landsbygden lät dem ströva fritt omkring. Foucalts menar att i det tidiga 1400-talets Tyskland blev allt vanligare att man anförtrodde de vansinniga till skeppare. En ”cirkulation av dårar” påbörjades. Fenomenet hade enligt Foucault två innebörder:

Man får inte reducera den ovedersägliga praktiska nyttan av att anförtro dåren till sjömännen. Det innebär att man försäkrar sig om att dåren försvinner, att han inte längre strövar omkring inom stadens murar. Det är att göra honom till fånge genom hans egen avfärd. Men till detta lägger vattnet sina egna dunkla värden. Vattnet bär men det gör mer, det renar. Dessutom överlämnar seglandet människan till ödets ovisshet. På vattnet är var och en anförtrodd åt sitt eget öde, varje embarkation är på sätt och vis den sista. Det är mot den andra världen som dåren avreser på sitt dårskepp. Det är från den andra världen han kommer när han går iland. Dessa färder innebär på samma gång den strängaste avskildhet och den mest absoluta frihet att färdas.

Dårskeppet är en oerhört fascinerande bild. Det får stå som symbol för den totala avvikelsen. Ett skepp som man mönstrar på när varje gräns överträdits, när varje helhet upplösts och när normerna inte längre förmår att korrigera. Då står skeppet redo för avfärd ut över Rhenflodens limbo.

Bilden av dårskeppet lever kvar i konsten. I Malmö i år kunde man exempelvis beskåda performanceföreställningen Ship of Fools som byggde på Brants verk. Nedan följer två populärkulturella skildringar av de vansinnigas skepp. Det är den tyske singer-songwritern Reinhard Meys Das Narrenschiff och den brittiske druiden Robert Plants Ship of Fools.